Solisten Anton Eriksson spelar rollen som Korpelarörelsens upphovsman Toivo Korpela.
Predikningar, religiös extas, sexuella orgier och väntan på den berömda Arken som skulle föra de invigda till paradiset. Korpelarörelsens motiv har givit upphov till både fascination och förskräckelse, men också till trauman, skam och utanförskap. I verket ”Poetissan från Aareavaara – Paradisets barn” vill Carina Henriksson göra upp med tystnaden kring rörelsens historia.
– Det här är en del av vår historia som har tystats ner länge och under hela min uppväxt har jag levt med en skugga från detta. Har man frågat något om Korpelarörelsen så har man fått en spark under bordet. Det finns ett tabu mot att prata om den.
Korpelarörelsen var en väckelsereligiös rörelse som verkade i övre Tornedalen och Malmfälten under 1930-talet. Rörelsen är en avart av laestadianismen och fick namn efter sin grundare, predikanten Toivo Korpela. Efter att Korpela lämnat rörelsen tog Sigurd Siikavaara församlingen i en alltmer sekteristisk riktning, där sexuell frigörelse, extas och sprit fick en allt större roll. Sekten kulminerade när flera ledare greps för sexuellt utnyttjande av barn. Carina Henriksson berättar att rörelsen under Siikavaara gradvis spårade ur.
– Laestadianismen handlar mycket om skuld och botgöring. Siikavaara lyfte istället fram njutningen och hoppet om något bättre. Det fanns en frihetslängtan som talade till medlemmarna och för många kvinnor var det en sexuell frigörelse. Men det var också under Siikavaara som rörelsen sedan spårade ur och blev en sekt.
Rollerna som Siikavaara och Korpela spelas av solisterna Anders Rimpi respektive Anton Eriksson. De lyfter upp komplexiteten i den tankemässiga miljö som Korpelarörelsen formades i.
– Tiden för Korpelarörelsen präglades av både kommunism, fascism och andra politiska rörelser, samtidigt som den samsades med olika religiösa idéer. Korpelarörelsen blev en märklig mix som uppstod ur denna smältdegel, säger Anton Eriksson.
Att bryta tystnaden som omgärdar Korpelarörelsens historia har ibland skapat våldsamma reaktioner. När Bengt Pohjanens ”Dagning röd” hade urpremiär på Norrbottensteatern 1993 bombhotades teatern och publiken fick evakueras. Pohjanen själv sattes under polisbeskydd.
– Det har funnits ett stort motstånd mot att berätta om Korpelarörelsen, men det har också gått många år sedan dess. Nu tror jag att det är dags, säger Carina Henriksson.
I verket blandas musik, körsång, solosång, muntligt berättande, dans, kroppslig gestaltning och digitala projektioner. Librettot är skrivet av Carina Henriksson och Bengt Pohjanen och blandar sex olika språk – svenska, meänkieli, finska, nordsamiska, lulesamiska samt inslag av teckenspråk. Danskoreografin har skapats av Veera Suvalo Grimberg, som själv deltar som en av verkets poetissor.
– Korpelarörelsen är de starka känslornas religion. Det gäller att våga göra oss både fula och vackra, att få med hela registret i det extatiska. Jag älskar det här verket, det är både abstrakt och berättande.
Veera Suvalo Grimberg har gjort koregrafin till dansmomenten i verket. "Korpelarörelsen är de starka känslornas religion. Det gäller att få med hela registret i det extatiska", säger hon. Här tillsammans med Carina Henriksson.
Fredrik Österling har komponerat musiken och ser paralleller mellan de känslomässiga inslagen i Korpelarörelsen och den social-digitala miljö vi själva lever i.
– Det är känslan som var den drivande motorn i Korpelarörelsen. Vi ser liknande aspekter på sociala medier i dag, där man går in i ett hat eller akut kärlek inför något. Det är samma typ av mekanismer som Korpelarörelsen verkade i. Det gäller att försöka hitta den känslan.
Fredrik Österling har själv kopplingar till laestadianismen och berättar att den erfarenheten varit behjälplig i skapandet av verkets musik.
– Min mormors far var laestadianpredikant och jag har delvis vuxit upp i den laestadianska miljön. Jag har erfarenhet av vad som händer i ett rum när man når känslan av att närma sig den gudomliga nåden. Det har jag försökt få med i musiken.
Fredrik Österling (till höger) har skrivit musiken till verket där han använder sig av egna erfarenheter från laestadianismen för att skildra Korpelarörelsen i musik. Här tillsammans med solisten Anders Rimpi och koreografen Veera Suvalo Grimberg.
”Poetissan från Aareavaara – Paradisets barn” har premiär under Festspelen i Piteå. Föreställningen kommer att kunna ses både live i Studio Acusticum och digitalt. Carina Henriksson hoppas att föreställningen kan bli ett verktyg för att bryta stigmat i det förflutna.
– Det finns ett sår här, en nedärvd skam och en social misär som följt i rörelsens kölvatten. Tystnaden är traumatisk då den förhindrar oss att göra upp med vårt förflutna. Det är dags att prata om Korpelarörelsen.
Fotnot: Poetissan från Aareavaara har premiär 12 juni, under Festspelen i Piteå.
Ensemblen består av medlemmar från Erik Westbergs vokalensemble och bland solisterna återfinns Anton Eriksson, Anders Rimpi, Katherine Osborne, Pia-Karin Helsing, Margareta Gudmundson, Carina Henriksson, Veera Suvalo Grimberg, Britta Kangas och Hannah Karlsson.