Eftersom Luleå kommit att bli den plats som är synonym med norrbottnisk ståltillverkning har Meldersteins bruk med start på 1740-talet valts som startpunkt för artikelserien. Melderstein var då en del av Råneå socken men det har det känts rimligt att starta där då platsen i dag är en del av Luleå kommun och även kommunens äldsta bruk.
Artikelserien går sedan vidare över händelser som successivt förstärker Luleås roll som Stålstaden och avslutas med att perspektivet breddas till att behandla de stora satsningar som gjordes tiden runt sekelskiftet 1900, det vill säga den tid då storskalig gruvbrytning påbörjades först i Malmberget och sedan i Kiruna. I den sista artikeln återfinns tankar om dessa satsningars betydelse på längre sikt. Här görs också en kortare jämförelse mellan det som sker idag och det som var gårdagens villkor.
Melderstein – Luleås första järnverk
Den 28 september 1741 meddelade Abraham Steinholz på bergstinget i Råneå, att en hammarsmedja med en härd var färdigbyggd och att smidet kunde börja. Platsen för smedjan fick namnet Melderstein efter förleden i de två huvudägarnas, Meldercreutz och Steinholz, efternamn. Löjtnanten Karl Thingvall, anfader till den familj som i dag driver Meldersteins herrgård, fanns med som ägare till en tjugondel fram till 1763.
Med starten av hammarsmedjan vid Melderstein (då i Råneå socken) tar Luleå också de första stapplande stegen mot att bli Stålstaden. Eftersom bruket inledningsvis saknade egen masugn hämtades tackjärnet från Norberg i Västmanland. Brukets egen masugn kom att uppföras i Strömsund utanför Råneå och stod klar 1745. Att masugn och smideshamrar förlades några mil från varandra berodde på att man behövde hushålla med skogen då det förbrukades mycket träkol vid såväl hamrar som masugn.
Malm skulle tas från Gällivare. Malmförekomsten omnämns för första gången i Johannes Schefferus beskrivning över Lappland från 1673. Fyndigheten beskrevs som ”mycket mäktig, och att hela berget upptoges av densamma”.
Precis som i dag skedde starten i en energimässig brytningstid. Oron för en tilltagande skogsbrist i gruvornas och brukens, med tidens transportsätt, nåbara områden var påtaglig runt om i Europa. På järntillverkningens område skedde två viktiga genombrott i syfte att minska beroendet av träkol. År 1709 lyckades engelsmannen Abraham Darby för första gången framställa järn med hjälp av koks och tre år senare visade Thomas Newcomen hur man med hjälp av hans ångmaskin kunde pumpa vatten och lyfta kol ur ett gruvhål. Maskinen, som förbättrades av James Watt och andra efterföljare, kom att få den största betydelse för det industriella genombrott som så verksamt bidragit till den klimatproblematik vi brottas med i dag.
I konflikt med traktens bönder
För Meldercreutz (ensam huvudägare från 1744) och hans bruk var det fortfarande träkol som gällde. I enlighet med de privilegier som Meldercreutz beviljats för driften av bruket skulle bönderna i Råneå socken samt bönder från Kalix och Luleå socknar förse bruket med träkol mot att bruket övertog deras skattskyldighet gentemot kronan. För att ytterligare underlätta brukets försörjning tilldelades Meldercreutz ett odlingsdistrikt omfattande ca 150 kvadratmil beläget mellan Luleå och Kalix älvar från Melderstein till tre mil ovanför Gällivare. Meldercreutz upplät sedan mark till nybyggare med ett startkapital på ett par kor, utsäde och skattefrihet i 10-15 år. Som motprestation skulle nybyggarna hålla bruket med ved och kol. Bland traktens bönder väckte detta stort missnöje eftersom de därmed hindrades från att ta upp egna nybyggen i området, något som de betraktade som en urgammal rättighet.
Traktens bönder visade också sitt missnöje för att de tvingades kola. De ville heller ägna sig åt tjärbränning som de var mer vana vid och som gav bättre förtjänst. De var också missnöjda med att de, när de som bäst behövde ägna sig åt jordbruket, i stället blev tvungna att fullgöra dagsverken åt bruket. Vid 1748 års riksdag framförde de sina klagomål genom sitt ombud Johan Jonsson Ekman från Ängesbyn. I februari 1749 kom svaret från Kungl. Maj:t. I svaret konstaterades att böndernas klagomål var obefogade. Vikten av att bruket fick behålla sina förmåner underströks av Bergskollegium som skrev ”att brukets upprätthållande hufvudsakligen bidrager till thet högstnådiga ändamål, af then ännu i mörker och okunnighet sväfvande Lappallmogens förande till bättre kunskap och mera utöfning af then Cristna läran”. Bönderna återkom med sina klagomål riksdag efter riksdag och i början av 1760-talet fick de stöd av den nye landshövdingen Johan Funck som i skrivelser beskyllde bergverken för att var ”mera hinderliga än till ortens upphjälpande”.
Konflikten mellan bruket och bönderna resulterade inte bara i ojämna och bristfälliga leveranser av kol. Kolet var ofta också av låg kvalitet, inte minst p g a böndernas ovana att kola. Dåligt kol och ojämn tillgång på kol medförde stora problem då bra kol var avgörande för en framgångsrik järntillverkning.
Problem med malmen
Ett annat stort problem utgjordes, ironiskt nog, av den ojämna tillgången på malm. Ironiskt därför att det var just tillgången på malm som lockat till satsningen. Strax innan Meldercreutz kom att engagera sig i bruksrörelsen hade bergmästaren Seger Svanberg besökt Gällivare och avgett följande omdöme: ” ... den tillgång af malm, som allaredan visar sig i dagen är väl för någre masugnar i långliga tider”. Men för Meldercreutz och andra bruksägare utgjorde malmens läge, ca 20 mil från kusten, ett närmast oöverstigligt problem. För att frakta malmen var man beroende av att samerna ville ta en del av den långa sträckan mot kusten och att bönderna med sina hästar var villiga att ta den resterande delen men samerna och även bönderna var ofta ovilliga att ta sig an uppgiften.
Att malmtillgången var ojämn berodde också på att produktionen uppe vid gruvan var mycket varierande. I en dagboksanteckning från 1797 skrev Hermelins (ägare till Selets bruk) nära förtrogne C. M. Robsahm: ” I Capitains-grufvan, hvarifrån all malmen tages, sker den mesta brytningen om våren och något om hösten; klockaren har vanligen med 1 á 2 personers tillhjälp på några veckor uppsprängt hela årsförlaget”. Enligt samma källa avsändes mellan 100 och 400 ton per år från Gällivare. Vissa år inget alls. Ofta var det ekonomiskt fördelaktigare att köpa malm från mellansvenska gruvor än att ta den från Gällivare.
Malmen gav också problem eftersom den innehöll, en för tidens teknik, alltför liten mängd slaggbildande ämnen. Eftersom slaggen tar upp föroreningar i malmen så spelar slaggmängden, dess basicitet och lättflutenhet stor roll för järnets kvalitet. Man blev därför tvungen att blanda Gällivaremalmen med fattigare malmer från mellansvenska gruvor, men också från bl a Fageråsen och Björnmoraklätten utanför Boden. Till problemen med malmen och kolen kom svårigheten att få tag på kunnig arbetskraft. Ett problem som finns hela brukstiden, dvs fram till slutet av 1800-talet. Produktionen vid Meldersteins bruk var, som en följd av de problem som berörts, mycket liten och ojämn även om den förbättrades något när masugnen i Strömsund på 1830-talet övergavs till förmån för masugnen i Avafors.
Under 1800-talets senare del kom järntillverkningen mer och mer i skuggan av den betydligt lönsammare trävaruhanteringen. På bruken blev det mer lockande att sälja sågade trävaror än att kola av den skog som man fått sig tilldelad för kolning. På Melderstein kom också en ny tvåramig såg att tas i bruk 1860-61.
Tillkomsten av malmbanan knäckte bruken
När Meldercreutz avled i maj 1785 var bruket i förfall och han själv i stora ekonomiska bekymmer. På samma sätt var det för alla andra som satsat sina resurser på de norrbottniska bruken. Det gällde t ex Abraham Reenstjerna (Momma) som fick lämna Kengis bruk 1690 som ”en fullkomligt utfattig man utom på handlingar och räkenskaper. Av sådana överlämnades en sex-sju hästlass till exekutionskommittén” och det gällde Hermelin vid Selets bruk som fick underteckna sin konkursansökan 1812. Bland mycket annat bidrog detta till att skapa en negativ bild av länet och dess möjligheter. Inte minst kom det till uttryck i samband med försöken att stoppa riksdagens beslut om att bygga NJA omkring 1940.
På ett mer samtida plan hade bruksrörelsen inverkat menligt genom att den inneburit ingrepp i samernas liv och på rennäringen, men också genom att den inneburit ingrepp i böndernas möjligheter att utveckla sin näring.
På den positiva sidan för lokalbefolkningen kan nämnas den tillverkning av bruksföremål som plogbillar, spadar, yxor, spik m m som förekom. En kort tid framställdes också smide för kustens skeppsbyggeri. Genom verksamheten vid bruket skedde också en spridning av smideskonsten som resulterade i flera bysmedjor.
Sista tillverkningsår vid Melderstein var 1893, då hade tidens tekniska utveckling med råge sprungit förbi de små bruken. Med malmbanan kunde nu transporteras malmmängder som skulle ha dränkt de små bruken. Nu gällde helt andra dimensioner på de mottagande järnverken.