Andrea Lundgren använder litteratur aktivt i hennes skrivande. Hon har ett stort bibliotek hemma där sagoböcker samsas med faktaböcker om natur och djur, filosofi, romaner och noveller. "Birgitta Trotzig och Franz Kafka är stora favoriter", säger hon.
– Jag ville skriva en modern version av myten om att bli bergtagen och om ett barn som funderar mycket på döden, säger hon.
Andrea Lundgren är på semester tillsammans med familjen när vi möts i hennes barndomshem i Vittjärv. Det är bara drygt två veckor kvar till hennes nya bok "Den underjordiska solen" släpps och Andrea Lundgren går i väntans tider.
– "Nordisk fauna" gick bra, men man vet aldrig hur denna bok kommer mottagas, säger hon.
Andrea Lundgren romandebuterade 2010 med "I tunga vintrars mage". 2014 publicerades hennes andra kritikerhyllade roman "Glupahungern" som etablerade hennes särpräglade författarskap ytterligare och 2018 kom novellsamlingen "Nordisk fauna" som belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris samt Samfundet De Nios vinterpris.
– Det tar fyra år för mig att skriva en bok. Jag fick leta länge efter tonen i berättelsen. Det är det svåraste eftersom det språkliga är helt avgörande i min skrivprocess, säger hon.
"Jag visste att min nya roman skulle handla om ett barn som längtar ut ur världen och ner i underjordens täta mörker", säger Andrea Lundgren.
Huvudkaraktären Mela blir i "Den underjordiska solen" bergtagen som mycket liten, eller blev hon det. Hon minns nämligen sitt försvinnande in i berget snarast som en dröm där hon funnit en sorts tillhörighet och hemkänsla.
– Mela är ett speciellt och ensamt barn. Hon funderar mycket på existentiella frågor, precis som jag själv gjorde som barn.
Läsaren får sedan följa Melas uppväxt där hon bland annat får en bror hon inte visste fanns vid 12 års ålder – en bror hon från början avskyr men som sedan utvecklas till en nära och unik relation.
– Boken innehåller två tidsplan – en del behandlar Melas barndom – den andra när hon är vuxen och förlorat sitt barndomsland. Jag upplever nämligen själv att vuxna är förkrympta barn och att barndomen kan ses i ett speciellt skimmer.
Insprängt i berättelsen finns också stråk av lyrik där bergets 1 000-tals röster ropar på Mela genom hela historien, där Andrea Lundgrens egen fascination av grävlingar också går som en röd tråd genom berättelsen.
– Jag drömmer om grävlingar som ibland är människor, inte minst efter att en grävling flyttat in under min skrivstuga här på gården i Vittjärv. Vi tror att det är en ensam äldre manlig grävling som bor där. Jag har bara sett honom en gång men man kan se spår i snön under våren och små tryn- och latringropar. Han har också setts vid grannens fågelbord sent på kvällarna.
Grävlingar, berättar Andrea Lundgren, är mycket renliga och kan också dela gryt med rävar.
– Men rävar vill att det ska stinka av piss och benrester, medan grävlingar har sina specifika latringropar.
Andrea Lundgren säger att hennes skrivande förändrats sedan hon blev mamma till dottern Eyvin för fyra år sedan. "Tidigare var jag egentligen aldrig ledig. Nu skiljer jag på arbetstid och ledighet", säger hon.
Hennes begeistring över myter – just nu underjordsmyter – beskriver Andrea Lundgren som en metafor över livet.
– Det krävs livserfarenhet för att beträda underjorden där det svartaste råder tillsammans med kaos och oordning. Egentligen känslan av livet. Jag menar, det är tungt och svårt att leva, även att skriva är jättesvårt. Jag upplever skrivandet som att gräva i lera, lite som att gräva ett gryt.
Myter och naturen är som sagts återkommande i hennes berättelser – men från att ha hållit sig bland träden i skogen är det nu jorden, insekterna och stenarna som befolkar Melas värld.
– Ibland ifrågasätter jag givetvis varför jag skriver, till vilken nytta är mitt författarskap, inte minst när min dotter Eyvin inte vill gå till förskolan och jag sitter en hel dag och knappt lyckas få till en vettig mening. Är det värt det? Men trots allt betyder det något, inte jag personligen, men betydelsen av kultur och litteratur på metanivå är ovedersäglig. Jag vet själv inte vad jag skulle göra utan litteratur. I min läsning hittar jag tillbaka till känslan av en förlorad barndom.
Och just barndomen har ett särskilt skimmer hos Andrea Lundgren samtidigt som hon betonar att det är svårt att vara barn.
– Jag tyckte själv att det sociala spelet var jättesvårt att förstå. Och alla intriger på mellanstadiet, tänk om man som vuxen skulle tvingas uppleva samma sak och dessutom tvingas lära sig så mycket nytt varje dag.
Det var också under barndomen hennes långa kärlekssaga till alla sagoberättelser grundlades.
– Ryska sagor läste jag maniskt. Namnen är helt fantastiska samtidigt som den berättartraditionen bjöd på motstånd. De sagorna störde mitt vanemönster för hur man tolkar världen – en sorts förskjutning av känslan. Men inte minst öppnade sagorna en helt ny värld av magiska ting. En helt underbar upplevelse, säger Andrea Lundgren.