Men så i mars tog det fart, plötsligt ställdes de flesta flyg in, så även mitt. Utegångsförbud införde och hela landet stängde ner i en ”lockdown”. Jag satt fast. Instängd på ett kloster i södra Indien. Jag har redan berättat om detta drama i ett resereportage i Norrbottens Kuriren i mitten av april. Men vad hände sedan?
Dagarna gick och vi var inne i april. Värmen ökade till runt 40 grader i skuggan med hög luftfuktighet. April och maj är de värsta månaderna i Indien med en enorm hetta innan monsunregnet startar i juni och ger en välbehövlig svalka i tre månader. Men jag satt där jag satt. Inga flyg förväntades komma igång förrän tidigast i juli.
Men jag kunde inte klaga alltför mycket, jag var trots allt väldigt lyckligt lottad i jämförelse med många andra i Indien, inte minst de fattiga som inte längre kunde försörja sig. Osäkerheten om framtiden var dock inte helt lätt att skaka av sig. Skulle jag bli kvar här hela våren och kanske hela sommaren? Missa en svensk sommar… Vilken hemsk tanke. Utegångsförbudet förlängdes till 3 maj. Anteckningar från min resedagbok:
12 april. ”Plötsligt blev jag uppringd av en man från svenska ambassaden i Delhi. Fick veta att UD har planer på att få hem svenskar som sitter fast. Inget datum och inget helt bestämt men han ingav förtroende. En lösning känns äntligen närmare. Familjen hemma i Sverige jublade”.
17 april. ”Yes! Nu händer det. Ett evakueringsflyg sätts in från Bangalore nästa helg. De arrangerar också bussar från en rad olika orter i södra Indien till flygplatsen. Det blir en 15 timmars bussresa”.
21 april. ”Jag fick en länk från ambassaden och kunde boka biljett. Några timmar senare var alla 300 biljetter slutsålda. En del svenskar fick inte plats och blir kvar…”
24 april. ”Klev på bussen på morgonen. Det var en surrealistisk känsla att passera otaliga vägspärrar som polisen satt upp och att färdas genom ett stängt Indien utan människor. Indien ÄR alla dessa människor, lukter och ljud. Utan dem känns det som att färdas genom en öken, eller en krigszon”.
25 april. ”Vaknade upp på ett hotell nära flygplatsen i Bangalore. Äntligen en sval och skön natt – det fanns AC på rummet. Första gången på mer än 5 månader. Vi kom hit mitt i natten och upptäckte att vårt bokade hotell inte existerade.. Men vi hittade ett annat. Allting ordnar sig till slut, det lär man sig när man reser i Indien. Rummet vi hyrde skulle innehålla två separata bäddar så att jag kunde dela det med en svensk kvinna som var med på bussen. Men det bestod av en bred dubbelsäng som inte gick att dela på, och ett enda stort täcke, så det blev att dela säng med en tämligen okänd kvinna.. Men jag borde kanske inte bli förvånad längre. This is India!”
”På eftermiddagen var vi så äntligen på flygplatsen, som i stort sett låg öde. Nu gällde det bara att ta sig förbi de speciella Corona-kontrollerna. För ingen som uppvisade förkylningssymtom eller hade minsta feber skulle få stiga på planet. Det gick bra. Äntligen sjönk jag ner i en flygstol och kände att jag nu verkligen var på väg mot Sverige. Den där obeskrivliga känslan av att veta att man snart är hemma! Familjen, lugnet i skogen, den klara och svala luften. Upplevelsen att få frysa lite och ta på sig en tröja. Tända en eld i täljstenskaminen. Slippa drypa av svett och duscha fyra gånger per dag men ändå aldrig bli sval. Vetskapen att man inte sitter fast och kanske måste tillbringa hela sommaren i brinnande hetta och sedan monsunregn”.
Nu åter hemma. Och jag njuter av varje stund. Potatislandet är satt med ”Kalmar röd”, ”Amandin” och ”Cherie”. Den kära mandelpotatisen går inte så bra här nere i Småland. Men nästa år ska jag göra ett seriöst försök. Det finns ju bara en potatis värt namnet. Bönor och pumpor utplanterade. Veden fylls på i vedboden.
Men vad är egentligen ”hemma”? Jag har funderat på det. På ett sätt var jag hemma också i Indien, är alltid hemma. Jag bär med mig denna kropp och denna flyktiga personlighet var jag än befinner mig, som vinbärssnäckan med sitt skal på ryggen. Samtidigt finns det någonting mer. Jag tror det handlar om trygghet. Trygghet är att vara hemma. Inget visum som snart går ut. Inget flyg som kan ställas in och inget utegångsförbud som håller en kvar. Tryggheten i att veta att jag inte behöver förflytta mig. Någonsin. Jag kan lägga mig och dö i potatislandet utan att hustrun måste kontakta UD och svenska ambassaden. Då är man hemma.