Det handlar knappast om den episka mängden, under sitt liv skapade hon inte mer än sjuttiosex noveller allt som allt. Hon hade lika gärna kunnat förbli en oöversatt tillfällighet från Amerika, en kvinnlig parentes, en fotnot.
Det handlar inte heller om en avancerad, nyskapande stil, Berlin skriver enkelt, med snärtig humor och effektiv korthugget. Men hon skriver aldrig banalt fast ämnena är triviala, med vardaglig igenkänning.
Men – varje novell är en perfekt miniatyr av samhälle, tanke, liv. De har en konkretion som gör Amerika mer levande än tusen reportage eftersom man ständigt befinner sig inuti ett berättarjag som är fullt av iakttagande reflektion.
Det biografiska säger att Lucia Berlin föddes 1936 uppe i Alaska, familjen levde nästan nomadiskt eftersom fadern, som var gruvingenjör, ständigt flyttade till nya platser, främst inom USA, men även till Chile. Familjen var alkoholistisk, närmast ärftligt och Lucia själv gick inte fri. Förtrogenheten märks i novellerna, spriten och undergången i spriten.
Vad som gör hennes noveller till världslitteratur är den självklara och berättande auktoriteten i scenerna från tvättinrättningar, från skolor, sjukhus, hållplatser, från städandet i medelklasshem, från supandet i parker, ja supandet i väldigt många olika miljöer. Scenerna med den alkoholiserade tandläkaren-morfadern i en av novellerna är absurda i sin utmejslade detaljrikedom, lika ynkliga som storslagna.
Verkligheten, tänker jag, är vad som skapar klassikerns språk som inte bryr sig ifall författaren är död eller levande, man eller kvinna, aktuell eller sedan länge utanför den rådande kulturdebatten. Verkligheten som konstituerar, som bygger upp ett medvetande, en insikt, en kunskap. Ända till den punkt där man kan säga – jo, detta är levande, det är inte låtsaslitteratur, det är inte försök, det är som livet.
Vid den punkten är också alltsammans igenkännligt och troligt, trots att de flesta av oss aldrig halkat runt i den blodiga gipssörjan på en tandläkarmottagning efter att ha hjälpt vår egen morfar att dra ut sina äkta gaddar, bara därför att han ville ersätta dem med så mycket vackrare löständer av eget fabrikat. Det är ingenting konstigt med det, men det är väldigt, väldigt verkligt.
Och det är amerikanskt, noveller som en sinnebild för den handfasta och framgångsrika tillfälligheten i livet. Titelnovellen är en humoristisk handbok om konsten att som städerska hantera olika slags arbetsgivare, göra dem nöjda, stjäla mediciner från dem utan att det märks, men lämna småpengarna som de låtit ligga framme som ett test för ärligheten. Den underordnades sätt att etablera makt, samtidigt en genial bildsättning av amerikanska hemmiljöer.
Tag och läs, i varje stund ska ni finna er omhändertagna av ett språk som räcker till för oss alla.