Litteratur
Ann-Gerd Simu
Ett glas gorgonzola tack
Barents publisher
Berättelsen är en fristående fortsättning på romanen ”Bara en flicka” som kom 2015 och handlar om Karin som lämnar sitt Tornedalen 1973 för att arbeta i sjukvården. Det betyder förstås Stockholm, Radiumhemmet och personalbostad med utsikt mot Drottningholm.
Startbidrag utgår, traktamente för resan. När jag läser Simus rättframma redogörelse märker jag först inte parallellen. Visserligen tre år senare och inrättningen hette Roslagstull och var kanske inte fullt så impregnerad av dödens omedelbarhet som Radiumhemmet. Men tillräckligt exotisk ändå, tropiksjukhus och infektion, en avdelning befolkades ständigt av poliopatienter från 1950-talets stora epidemi, varenda en beroende av sin mobila respirator. Den gamla avdelningsföreståndaren på infektion hade vita kängor med höga skaft, hon var norska och både fruktad och omtalad bland nybörjare, men jag gick alltid fri, hon älskade nämligen pojkar i vården, denna sällsynthet. Och startbidrag eller om det nu var flyttbidrag hade jag fått, Norrland hade varit ljust, men rummet i Mörbylund var otrevligt mörkt och hela huset var en jättestor bullervall mot motorvägen.
Nå, Karin tar sig fram, stöter i det goda och det onda, får sina livsminnen av de mycket sjuka som man ofta fick, får vänner, förälskelser, lär sig Stockholms uteliv i en ganska rolig scen. Hon är utvandraren, jag minns många sådana från det stora Norrland, iggesundsflickan som otrivdes varje dag och återvände, pitepojken som på ett år lyckades utrota sin dialekt, finskan på akuten som skrämde de asberusade med svordomar hon inte ens vågade översätta, men tysta blev de.
Simus bok har mest av allt en tragisk grundstämning, cancern fäster samman berättarbågen i början och slutet. Romanen famnar över stora ämnen och ambitioner och oundvikligen blir en del uppslag ganska ofullgångna då. Men den stora skildringen, den om de utflyttade norrlänningarna som upprätthöll Stockholms sjukvård, den ska hon ha alla ära av.