David Hansén (1880-1957). Landshövding i Norrbottens län 1937-1947.
NJA – ett järnverk för inhemsk malmförädling och ökad sysselsättning
Nedläggningen av järnverket i Karlsvik väckte stark förbittring men också en stark önskan om att åter få förädla norrbottensmalmen i ett järnverk i Norrbotten. Frågan fick kraftfulla talesmän i främst landshövdingen David Hansén och riksdagsmannen O. W. Löfgren (s) som båda kom att spela en viktig roll i Tackjärnsutredningen som tillsattes i juni 1937. I utredningens direktiv hette det bland annat att den borde lämna ”förslag till anläggandet i Norrbotten av ett järnverk”.
Utredningens förslag blev att järnverket skulle anläggas i Luleå, att det skulle drivas i statlig eller i privat regi och att det skulle vara koksbaserat. Vad beträffar frågan om järnverkets framtid var utredningen relativt pessimistisk, något som bl a baserades på de problem som de redan existerande järnverken brottades med. Utredningens pessimistiska slutsatser delades inte av Hansén som reserverade sig på flera punkter.
När frågan kom upp till behandling i riksdagen den 19 december 1939 kom projektets ekonomiska förutsättningar att bli starkt ifrågasatta. Bakom kritiken fanns en tydlig oro för vad en framtida utbyggnad av NJA till ett fullständigt järnverk skulle få för den privata järnindustrin. Även om regeringens förslag kritiserades från olika håll betygade man nästan samfällt sin vilja att hjälpa Norrbotten bara inte på det sätt som propositionen anvisade. Som alternativ föreslogs mindre och försiktigare satsningar på järntillverkning eller satsning på småindustrier av ospecificerat slag.
Trots kritiken var det aldrig någon tvekan om utgången. Regeringens förslag vann med stor majoritet i båda kamrarna. I Norrbottens-Kuriren kunde man dagen efter riksdagsomröstningen läsa att beslutet innebar ”icke blott arbete för 100 man eller något mer. Riksdagsbeslutet uppfattas som ett förtroendevotum för Luleå stad och Norrbotten”.
Varför ett järnverk i Norrbotten?
Vilka var då skälen till att staten ville göra denna satsning? Svaret får man bäst genom att studera den proposition som handelsminister Gustav Möller undertecknat. I korthet motiverades satsningen med att:
- Sverige för sin tackjärnsförsörjning skulle göras oberoende av utlandet
- En tackjärnsanläggning i Luleå skulle öka försörjningsmöjligheterna i ett län med stora svårigheter att bereda sysselsättning åt en växande befolkning
- Det syntes föga tilltalande att praktiskt taget all malm från Lapplandsgruvorna exporterades och förädlades i andra länder
Järnverkets förste chef blev Bertil Åström. Åström, som var född och uppvuxen i Karlsvik, hade för övrigt i hemlighet hjälpt Hansén i dennes arbete på att befrämja järnverkets tillkomst.
En av de första frågorna som måste avgöras gällde järnverkets placering. Styrelsen studerade tre alternativ: Karlsvik, Karlshäll och Svartön. Karlsvik bortföll eftersom ägaren, Avesta Järnverk, inte ville sälja marken och Karlshällsområdet ansågs vara för litet. Kvar stod Svartön, ett val som underlättades av att Luleå stad ställde marken gratis till förfogande på villkor att den återlämnades om järnverket lades ner. En annan fördel med Svartön var att Statens Järnvägar tillät järnverket disponera befintlig järnväg med tillhörigt kajutrymme för sina skeppningar.
De första schaktnings- och anläggningsarbetena kom i gång i oktober 1941. Krigshandlingar i Finland och Tysklands angrepp på Norge och Danmark gjorde att regeringen skjutit på starten. Samma år fick riksdagen ta ställning till ett förslag om ett utvidgat järnverk som, förutom det tidigare beslutade tackjärnsverket, skulle förses med thomasverk och elstålverk. Det kritikerna fruktat var på väg att hända: att NJA skulle bli ett fullständigt järnverk för tillverkning av balk, plåt, tråd och så vidare. Trots kritiken blev förslaget antaget av riksdagen.
Den första gjutningen av tackjärn i eltackjärnsverket. Detta var den 11 september 1943.
Första tappningen
Den 11 september 1943 ägde den första tappningen i tackjärnsverket rum. Produktionen var i gång och antalet anställda uppgick nu till totalt 316 personer. Under de år som följde skulle personalstyrkan växa kraftigt för att som mest uppgå till 5 344 personer 1975. NJA var då sedan länge det stora och kompletta järnverk som projektets kritiker fruktat att det skulle bli.
Under NJA:s livstid (1941-1978), uppnådde företaget vinst 12 år, nollresultat 6 år och förlustresultat 18 år. Att mer ingående diskutera orsakerna till de ofta dåliga resultaten skulle föra alltför långt, men klart är att stora problem uppstod redan i starten som skedde i en tid med krigshandlingar i våra grannländer, stor brist på kvalificerad arbetskraft och material samt kraftigt stigande priser. En följd av detta blev att anläggningsarbetena försenades och fördyrades.
Att produktionsstarten försenades innebar att NJA inte kunde dra nytta av den efterfrågan som uppstod runt 1940 och sedan höll i sig under de första krigsåren. Försenad start av det 1941 beslutade thomasverket och de 1946 beslutade valsverken resulterade på samma sätt i att verket missade den konjunkturuppgång som sammanhängde med Koreakriget 1950-51. Förseningarna kunde bero på allt från materialproblem till utdragen riksdagsbehandling. Som statligt bolag fick NJA finna sig i att alla större investeringar skulle godkännas av riksdagen. Förutom olyckliga förseningar gav det konkurrenterna en ovälkommen insyn i NJA:s planer och även goda möjligheter att sätta käppar i hjulen för företagets planer.
Stora förluster och ledningsskifte
Efter att ha missat konjunkturuppgången i början av 1950-talet nådde företaget vinst såväl 1955-56 som 1959-61. Det var också i denna framgångsperiod som Luleås ”landmärken” Shopping, badhuset, posthuset (Vetenskapens hus) och stadshuset byggdes.
Vinståren 1959-61 följdes av en mycket tung period med stora förluster fr o m 1965. Förluster som delvis förklaras av tekniska problem, mindre lyckad satsning på kallvalsad tunnplåt. Till problembilden hörde också en produktionsökning vid de svenska stålverken i kombination med en betydande kapacitetsutbyggnad vid andra europeiska stålverk och pressade priser samtidigt som kostnaderna steg. Följden blev sänkt lönsamhet, inte bara för NJA utan även för Domnarvets och Oxelösunds järnverk. För att lindra problemen ingick de tre stålverken överenskommelser om ett visst produktutbyte där NJA tillerkändes en särställning när det gällde tillverkning av fartygsprofiler. Just satsningen på stålbyggnad och varvsindustrin hade varit lyckosam för NJA. Varven blev också NJA:s viktigaste avnämare en tid. Det var även i detta skede som Plannja inledde sin verksamhet som en division inom NJA.
Men krisen för NJA kunde inte hävas. Efter oenighet mellan styrelsen och Statsföretags (bildat 1970 för att samordna de statliga företagen) ledning om NJA:s fortsatta utveckling kom företagets VD Gösta Luthman att ersättas av John Olof Edström den 1 juli 1970. Nu vidtog en period av omfattande investeringar vid NJA. Först med Investeringsprogram 70 (IP 70) med Nordens största masugn som kronan på verket, därefter IP 73-76 syftande till att höja göt- och ämnesproduktionen eftersom det bedömdes att det skulle vara lönsammare att sälja ämnen än tackjärn. 1974 togs beslut om den mycket stora satsningen Stålverk 80. Fyra år senare, efter mycket stora förluster, blev NJA en del av det då startade Svenskt Stål AB (SSAB).
Även om NJA för sin överlevnad varit starkt beroende av statliga insatser får det inte undanskymma det faktum att företaget spelade en viktig roll för den svenska marknadens försörjning med järn och stål under 1940-talets andra hälft. För Luleå och Norrbotten har NJA sedan sin tillkomst varit av mycket stor betydelse. Nu blev Luleå stålstaden med stort S vilket bland annat kom till uttryck i fackföreningen Metalls växande politiska inflytande. Med NJA följde en väsentlig ökning av antalet industrisysselsatta i länet och en, särskilt i Luleå, ökad befolkning (från 13 737 år 1940 till 36 866 året före kommunsammanslagningen 1969) och en därmed sammanhängande ekonomisk expansion. Tveklöst är också att flera av Luleås mekaniska verkstäder hade glädje av NJA:s tillkomst både som underleverantörer men också därför att de fick tillgång till material som tidigare fått köpas från mer avlägsna leverantörer.
Med den nu pågående gröna omställningen är det som en gång var NJA på väg att ta nästa steg, nu med vätgasbaserad produktion med målet att leda stålindustrin mot en koldioxidfri framtid.