– Det tog mig fyra år att skriva boken och hitta berättelsens form. Jag fick leta mig fram och låsa upp mitt språk för att hitta rätt och låta berättelsen flöda och närmast strömma fram från mitt undermedvetna, säger Alexandra Sundqvist, ursprungligen från Boden.
"Tvångsamheten" liknar ett kammarspel om en stor förälskelse som övergår i något helt annat – en relation där våldet sakta smyger in i villaområdet bakom neddragna persienner. Det är en naken berättelse om ett berättarjag, mötet med mannen Adam och en relation som med tiden både blir destruktiv och våldsam.
– Jag ville gestalta vardagen i en kärleksrelation där gränserna långsamt förskjuts. Många frågar sig varför misshandlade kvinnor inte lämnar tidigare, men i vardagsvåldet blir enskilda händelser till ett mönster först i backspegeln. Små nålstick som sakta maler ned den som utsätts för misshandel. Det handlar om kritik, manipulation, kontroll och makt där den psykiska misshandeln ofta föregår det fysiska våldet. Och det är de små, vardagliga gränsförskjutningarna jag velat gestalta i "Tvångsamheten", säger hon.
Enligt Brottsförebyggande rådet drabbas var 4:e kvinna av ekonomisk, psykisk, fysisk eller sexuell misshandel. Något Alexandra Sundqvist menar att samhället måste bli bättre på att förebygga.
– Vi skriver år 2021 och kvinnor misshandlas fortfarande till döds av sina män i deras gemensamma hem. Den plats som egentligen står för trygghet, säger hon och betonar att texten är en litterär gestaltning av ett vardagligt problem, inte självbiografisk.
Diktsviten löper över en lång tidsperiod med början när det unga berättarjaget flyttat till storstaden och möter mannen Adam som är allt hon inte är – karismatisk, spännande och hemtam i den urbana livsstilen. Adam med de hasselbruna ögonen som hon faller handlöst för, eller som beskrivs i dikten "Jordmån":
"Varje förälskelse har sin egen jordmån
sina egna lager och horisonter
Under ytan
intimiteten upplösningen annekteringen
En önskan att luckras upp av någonting större
än en själv
bli jord
bli gjord
börja om."
För samtidigt målas även en större berättelse om människa och natur upp i boken "Tvångsamheten". En historia där det urbana livet i storstaden kontraseras mot fjällets vidder i norr.
– Naturen var mitt vardagsrum när jag växte upp och jag upplever att det händer något i kroppen när man återvänder till den plats man växte upp på. För mig är det en avslappning rent fysiskt samtidigt som jag minns känslan av att vara ung och längta bort till en annan plats där livet ska börja. Jag tänker att naturen är ett scenrum vi alla lever i och som ville in i boken. Kärleken som växer men som också kan vissna eller brinna upp likt en skogsbrand.
Den manstyp som träder fram i berättelsen har egentligen de rätta värderingarna för en så kallad "kulturman", som Alexandra Sundqvist menar är ganska vanlig i det svenska kulturlivet. Han är feminist och djurvän men bär i denna historia på ett inre svart hål som han förväntar sig att andra ska fylla. Eller som det berättas i "Tvångsamheten": "ett svin, är ett svin, även i veganska skor".
– Det är skillnad på att ge sig tid för stora utfästelser och hur man agerar. Adam är verbal och framgångsrik, vilket bländar berättarjaget. Det är inte alltid så lätt att upptäcka vad som lurar under en polerad och välartikulerad yta.
Under berättelsens gång föds ett barn, sonen Ben, som bland annat blir en katalysator för det upptrappade våldet i diktsviten.
– Det som tog allra längst tid var att hitta tonen, själva essensen i det jag ville gestalta. Jag vågade inte riktigt tro på min egen förmåga som lyriker eftersom jag ser dikten som den högsta litterära formen. Men dikten är oslagbar som form för det inre känslolivet. I en mer renodlad roman skulle jag inte kunna göra en humoristisk jämförelse mellan män och lax, men i detta sammanhang fungerar det. Jag ville nämligen skriva fram livets alla delar och humor är ovärderligt när livet är svårt samtidigt som fruktstunder och föräldramöten också ska bemästras, säger Alexandra Sundqvist.