Många uttryckte sin sorg i Sydafrika efter att Desmond Tutu lämnat jordelivet på annandag jul.
År 2001 skulle Nobelpriset fylla 100 år. Alla gamla pristagare bjöds in till Sverige och hela 164 kom. Varje svenskt universitet hade över ett år i förväg fått önska sig besök av några av dem inför den extra stora Nobelfesten.
En tjänsteman på Luleå tekniska universitet fick uppdraget att skriva en önskelista. Ska vi inte önska oss Tutu?, konsulterade hon undertecknad pressansvarig. En lysande idé!, instämde jag, men insåg sedan moloket att det nog mest skulle bli fysiker och kemister som skulle komma på fråga till ett tekniskt universitet. Fredsforskning var inte LTU:s starka sida.
Men fel fick jag. Luleå tog storslam och skulle besökas av inte mindre än sju Nobelpristagare, bland andra Desmond Tutu! En tid senare meddelade dock min kollega, ledsen och dyster, att Tutu nog inte kan komma. Han har cancer, prostatacancer. Äsch, sa jag, denna gång segervisst. Sånt utvecklas långsamt i hans ålder.
Och rätt fick jag. När Tutu kom för att tala i universitetets stolta sal Aura Aurora hade han visserligen beställt en säng att finnas bakom scenen, men hans form var formidabel. En annan kollega, tyvärr inte jag, fick i uppdrag att bädda sängen, vilket utfördes oklanderligt med lakan, filt och allt. Jag gick dit, rev upp bädden och ordnade den på nytt, bara för att sedan kunna säga att det var JAG som bäddade Desmond Tutus säng. Barnsligt, jag vet.
Den förre ärkebiskopen Tutu höll ett magnifikt tal, men ännu bättre dagen därpå i Luleå domkyrka där hans tema under den ekumeniska morgongudstjänsten var att Gud har humor. Tutu radade upp en mängd exempel, och sällan har en svensk församling både berörts och skrattat så mycket under en predikan.
I eftermälet har fredspristagarens stora betydelse för de svartas befrielse från apartheid betonats med rätta, men hans insats som ledare för Försoningskommissionen förtjänar kanske ännu större respekt i en värld fylld av rop på hämnd och straff. Kravet var ”bara” att bödlarna offentligt skulle berätta vilka vidrigheter de begått. Så förhindrades troligen ännu ett blodbad.
När Luleåkören Rafset, under ledning av Monica Åslund som avled i höstas, fick chansen att besöka Kapstaden tre år senare, så stod ett besök hos Desmond Tutu högt på önskelistan. Luleå stifts internationella sekreterare och ledamoten i Kyrkornas världsråds exekutivkommitté, Inger Aasa Marklund, tyvärr också alltför tidigt bortgången, var till stor hjälp.
Det blev ett möte som kören aldrig glömmer. Tutu begåvades med en vacker yllepläd från Morjärv och välsignade sedan var och en av körmedlemmarna, han skojade och skrattade. En gruppbild förevigade stunden.
20 år efter Desmond Tutus visit i Luleå kan man konstatera att universitetets inbjudan och Svenska kyrkans engagemang fick stor betydelse. Besöket ledde senare, tillsammans med musikläraren Monica Åslunds brinnande intresse för sydafrikansk musik, till såväl mångårigt utbyte mellan skolor i Luleå och Kapstadens kåkstäder som upprepade internationella körfestivaler i länet. Genom åren har tusentals elever i Norrbotten sjungit med sydafrikanska ungdomar inom ramen för projektet Singing people together.
Tack, Tutu, rättfärdighetens förste, för din tid hos oss.