Med sitt råa språk, sin uppriktiga ton och självbiografiska berättande visade Hassan att poesin fortfarande kan tilltala en bred läsarskara, utanför de litterära salongerna. Med en röd tråd genom barndomsvåldet och invandringen, gatulivet och kriminaliteten ligger Hassans poetiska motiv och stil nära det vi i vanliga fall förknippar med hiphopen. Här finns våldet, drogerna och brudarna, gängen och skjutningarna, döden och fängelserna. Ändå var det litteraturen som blev Hassans plattform för att uttrycka sig. Han blev älskad, men också hatad och utnyttjad.
Yahya Hassans poesi är en poesi av motsättningar och främlingskap. Den provocerar och gör oss obekväma. Inte så mycket för de enskilda motiven såsom våldet, rasismen, självföraktet, fulheten, kriminaliteten. Det som stör oss är att Hassan inte kan kategoriseras som en typ. I ett samhälle där allt går otroligt snabbt känner vi oss ofta beroende av att snabbt kunna sätta en etikett på människor och placera dem i fack. Det var dessa fack som Hassan aktivt lyckas undvika. Han skildrar den brutala upplevelsen av att befinna sig mellan stolarna. Han är icke -dansk och icke-palestinier, icke-muslim och icke-kristen, icke-invandrare och icke-utvandrare, icke-djur och icke-människa. Självföraktet står som spön i backen när han ser sig själv i omvärldens ögon. Han blir blatten, hedningen, den förlorade, den fule, den kriminelle, den våldsamme, den hopplöse. Många av Hassans dikter handlar om att försöka hitta sig själv, men han glider hela tiden tillbaka till den utomstående blicken som dömande slår ner på hans person. Den våldsamme fadern, den kuvade modern, släkten, polisen, danskarna, kritikerna. Han är det negativa exemplet vars livsvärde reducerats genom en misslyckad kategorisering som människa.
Reaktionerna på Hassans poesi har varit många, och många har försökt göra honom till sin. De vita nationalisterna och den rasifierade vänstern, moderata sekularister och kritiska humanister – alla har de försökt ladda Hassan i gevär för att styrka sina egna argument i en genompolitiserad värld. I kulturkriget är varje liv blott ammunition och varje trauma blott politik, och ofta har Hassans poesi hamnat i skuggan av debatten kring hans liv. De många åsikter som framförts om hans verk säger tyvärr mer om världen än den säger om Hassan. Många av de kultursidestexter som skrivits om honom efter hans bortgång visar också på att approprieringen fortsätter på andra sidan döden. Alla älskar en död poet, och en död poet kan inte protestera när man tar honom som gisslan. Debatterna kring Hassan är ett monument över en tid som inte kan skilja mellan liv och ideologi.
Det är ingen idé att skönmåla Hassan. Hans poesi var rå, våldsam, extatisk, mörk, hednisk, explosiv. Den var också humoristisk, ärlig och sårbar. Som författare var han mångsidig, motsägelsefull och mänsklig, och just därför går Yahya Hassan inte att ladda i gevär. Många är de som försökt, och som kommer fortsätta att försöka, men det slutar som det alltid gör när man sätter fel patron i fel vapen: Det är skytten som flyger i luften när det smäller. Hassan passar bara i ett enda vapen, och det är hans eget berättande. Med den berättelsen sköt han skarpt mot samtidens hyckleri och polerade förljugenhet. Han blev själv offer i slaget, men han göt också liv i en poesi som tappat fästet i tillvaron.