Jag sitter på bussen på väg ner till centrum för att beskåda det privata fastighetsföretaget Balticgruppens nya skulpturinköp. Den ligger mellan Kyrkbron och konstnärligt campus och är gjord av Jaume Plensa. Han har döpt henne till Julia.
– Det är samma konstnär som har gjort det där gigantiska ansiktet på Tjörn. Jag kommer hem snart, säger jag och lägger på luren. En okänd kvinna på bussen vänder sig mot mig, utropar "Du kommer från Piteå, eller hur!". Exilen gör sig påmind. – Jo! Svarar jag, och hoppar av bussen.
Framme vid skulpturen möts jag av ett sju meter högt blundande ansikte i gjutjärn. Jag tänker tyst för mig själv att jag önskar jag var lika hård som hon.
Några meter från mig står ett äldre par, jag överhör deras konversation om verket. De tycker att det är fruktansvärt att spendera så mycket pengar på ett konstverk, då pengarna hade gjort mer nytta inom vården.
Ovanligt hårt utbrast jag:
– Jag fattar att det sticker i ögonen när det på ett håll fattas resurser för att levande människor ska få ett drägligt liv, och på ett annat finns ett överflöd av resurser som används till något så onyttigt som en skulptur. För det första är det ett privat företag som köpt in verket. Om vi bortser från den aspekten ska jag berätta vad som är fundamentalt fel med sådana uttalanden om nyttomaximering och det-där-är-onödigt-så-vi-skiter-i-det: Det är de tankegångarna som också motiverar budgetnedskärningar för viktiga vårdanstalter. Värdesätter man bara det som är absolut nödvändigt så behöver man ju faktiskt inte anställa timvikarien som jobbar delad tur för 109 kronor i timmen. Och den timvikarien behöver faktiskt inte servera Agda något annat än vatten till gröten, för det är ju inte nödvändigt för Agdas överlevnad. Ska vi inte unna oss något onödigt vore det väl bäst att sänka värmen ytterligare på äldreboendena. På riktigt, om vi ser det helt ur ett nyttighetsaspekt så behövs inte ens Agda längre. De äldre genererar extremt lite profit och behövs inte för att samhället ska fortsätta rulla.
Jag knöt handen i fickan och fortsatte:
– Nej. Istället för att tänka i termer om vad som är enbart nyttigt och nödvändigt skulle de som lägger budgeten för vård och omsorg lära sig lite av det till synes onödiga tankesätt där man lägger miljontals kronor på ett konstverk. Det är att inse att livet avgörs av att prioritera det onödiga. Höj värmen en onödig grad till. Servera engelsk frukost på äldreboendena. Ja, den typen av frukost innehåller 2000 extra onödiga kalorier men det är den typen av onyttigt unnande som gör att livet inte bara kan uthärdas, utan också värt att levas. De skulle inse vilket förfärligt brott mot mänskligt liv det är att bortprioritera det onödiga. Det är att frånta livet sin livskvalité.
Det äldre paret tittade på mig, och mannen svarade "Du kommer från Piteå, eller hur?".