Luleåprofilen Karin Paulin är inte bara känd som skådespelare, utan också för sin unika sångröst. Den 6 januari nästa år har hon konsert tillsammans med Luleå symfoniorkester. "Då får jag verkligen uttrycka mitt intresse för glitter och glamour", säger hon.
Det är dock en mycket tryggare Karin Paulin som möter upp på Norrbottensteatern några dagar innan jul. Endast tre föreställningar av "Näktergalen" återstår innan juluppehållet och Karin Paulin ser framemot att koka "Tant Ellens kola", en recept från "Kamratposten 1976", som blivit en tradition för henne och sonen.
– Faktiskt min enda jultradition. Jul för mig är annars mest god mat och snask. Jag är en riktig snaskfia med förkärlek för glitter och glamour, säger hon och ler.
"Det var skönt när jag bestämde mig för att släppa att jag inte utbildat mig scenskolan. Jag gjorde en annan utbildningsresa", säger Karin Paulin.
Karin Paulin är yngst i en musikalisk syskonskara av fyra. "Jag var alltid yngst, minst och sämst. Samtidigt omgavs jag hela tiden av trams, imitationer och dialekter av mina syskon. Klart det präglat mig", säger hon.
Under åren på Norrbottensteatern har hon gjort sig känd som en mångfacetterad scenkonstnär, med en sångröst utöver det vanliga. Något hon inte minst ger prov på i föreställningen "Näktergalen", där hon gestaltar den vuxna operasångaren Jenny Lind.
– Jag har fuskat mig igenom de flesta musikgenren. Och jag har varit bra på det, men till denna roll har jag verkligen arbetat med min röst. Jag kommer aldrig att sjunga på en operascen men kom mycket längre än jag föreställt mig, säger hon.
Även klivet in på teaterscenen har varit smått okonventionellt. Efter avslutade gymnasiestudier på estetiska programmet i Luleå blev hon uppringd av Anna Simberg, dåvarande dramaturg på Norrbottensteatern.
– Jag gled in på ett bananskal och fick en praktikplats via arbetsförmedlingen. Sådana arbetsmarknadsåtgärder finns inte idag, säger hon.
Karin Paulin menar att hon ärvt sin röst av sin farmor, som tidigt 1900-tal fick utbilda sig till sångerska i Stockholm. "Ganska unikt för den tiden", betonar hon.
Och resten skulle man kunna kalla historia, men inte för Karin Paulin. Under många år kämpade hon med insikten att hon saknar scenskoleutbildning och därför plockade ihop en egen gestaltande utbildning på folkhögskola, Kulturama och Musikhögskolan i Stockholm. Denna personliga utbildningsresa skedde parallellt med återkommande arbetsperioder som skådespelare på Norrbottensteatern.
Men denna växelverkan mellan studier och jobb, menar hon, var ytterst gynnsam för hennes egen utveckling – inte minst utbildningen Rytmik och ensemblelärare på Musikhögskolan i Stockholm.
– Det var en utbildning med betoning på rörelse – den musikaliska lyssningen i förhållande till ens egen kropp och andras kroppar i rummet. Där byggde jag upp en scenisk intelligens. Jag menar, teaterkonsten bygger så mycket på musik och rytmiken i texten, men också lyssnandet i förhållande till andra i ett scenrum. Lärorikt.
Det är snart 30 år sedan Karin Paulin klev in som praktikant på Norrbottensteatern. "Föreställningarna med Staffan Westerberg ligger mig nära - att få vara i hans universum var så roligt. Där kunde allt hända", säger Karin Paulin.
Att ta plats på en scen var inte heller helt självklart för den unga Karin Paulin. Med tre äldre syskon, en pappa som kyrkomusiker och en musicerande mamma, upplevde hon alltid sig själv som den sämsta, oberoende instrument, i en familj där musiken alltid var närvarande.
– Pappa, som hade absolut gehör, kunde rätta mig från övervåningen när jag satt och spelade. Det var med värme och hjärta, men satte sina spår. Kanske var det därför jag som yngst, i en stor syskonskara, sökte en egen musikalisk nisch.
Det finns några uppsättningar som ligger Karin Paulin närmare hjärtat. Staffan Westerbergs uppsättning av "Åh, vilket bängligt sekel", "barnföreställningen "Glödlampan" samt "Pite 55" är minnesvärda men också hennes första huvudroll i föreställningen "Stjärnan" med filmtiteln "Little voice".
"Visst, det krävs mod att ställa sig på en scen och ta plats med sin gestaltning och röst. Det tog ett tag, men jag gillar att stå på scenen", säger Karibn Paulin.
För lat att öva och bli riktigt bra på flöjt, för rädd att sätta sig vid pianot så länge hennes syskon bodde hemma, blev sången i olika band hennes eget specifika uttryck i tonåren även om blygheten länge vara hennes följeslagare.
– Min övertygelse är, att blyghet i kombination med att vara väldigt modig, är känslor och egenskaper som förenar många scenkonstnärer. Jag tror exempelvis inte en sekund på skådespelaren Lena Endre som påstår att hon lika gärna skulle kunna spela gitarr i sin källare. Klart skådespelare vill stå på scenen, säger Karin Paulin.
Karin Paulin vill egentligen inte visa upp sin loge hon delar med skådespelaren Maja Runeberg. "Det är stökigt, även om andra tycker det är mysigt", säger hon.
Karin Paulin har sina ritualer innan ridån går upp för kvällens föreställning. "Jag sminkar mig. Tar på mig vissa scenkläder. Lägger ut min rekvisita. Sjunger upp innan samling. Sen kör vi", säger hon.
"Jag har fuskat mycket tidigare med min sång, men inför föreställningen "Näktergalen" har jag verkligen arbetat med min röst. Och nej, jag är inte som Tommy Körberg som aldrig värmer upp rösten. Det måste jag, skillnaden är enorm", säger hon.
Rädslan för att inte uppfylla publikens förväntningar, i ett yrke där man alltid blir bedömd, har Karin Paulin likt många andra i hennes skrå sökt mental coachning för att hantera känslor av att inte räcka till eller prestera. Detta trots att hon arbetar på en arbetsplats där man stöttar, plussar, stärker och lyssnar på varandra.
– Det handlar om mina egna hjärnspöken. Därför har jag exempelvis slutat läsa recensioner. Jag vill inte att andras ord ska förstöra min egen upplevelse av en föreställning, oberoende bra eller dålig recension.
Tvivlet om sin egen förmåga är något Karin Paulin delat med många av sina kollegor. "Jag har använt mig av en mental coach för att på stopp på tankar om att jag inte duger, inte kan...", säger hon.
"Det var faktiskt så här Jenny Linds hår såg ut", säger Karin Paulin som gör de sista föreställningarna i uppsättningen "Näktergalen" på Norrbottensteatern.
Tre föreställningar återstår innan julledigheten när Norrbottens-Kurirens team träffar Karin Paulin. "Jag har en jultradition och det är att koka "Tant Ellens kola" med min son", säger hon.
Och för att spara det finaste till sist – nämligen den nyfunna kärleken i Karin Paulins liv – musikern Tomas Isacsson, också en Luleåprofil anställd på Norrbottensteatern.
– Vi har känt varandra i 30 år. Hans fru, körledaren och läraren Monica Åslund, var min vän och sångguru när hon hastigt gick bort, endast 60 år fyllda i september 2021. Då hade även min far dött. Jag var mitt i en sorgeprocess som var rent kroppslig. Där någonstans möttes vi. Idag lever vi tillsammans och kommer att fira jul med Tomas fyra barn, min son och min brors familj i Karlsvik. Det har varit enkelt och underbart och hitta kärlek bortom vänskap, säger Karin Paulin.