"Det är svårt att beskriva den dramatiska skogen i naturreservatet", säger Birgitta Linhart. På bild ses både ingreppen på den inplanterade granskogen tillsammans med den ursprungliga naturliga miljön man vill bevara (nedan i bild).
På en bänk i ateljén på Kulturakuten ligger barr från de inplanterade granarna i Junkerdals nationalpark på tork. Under många vändor upp för ett brant berg i väglöst land har Birgitta Linhart fraktat hela ryggsäckar med barr och det är bara en bråkdel mot vad hon behöver till det verk hon ska presentera till hösten, tillsammans med sina konstnärskollegor från Finland och Norge. Men det återkommer vi till.
Först en förklaring till hur konstnärer blev involverade i ett större forskningsprojekt som troligen kan fortsätta i 20 år till.
– Jag fick frågan när jag ställde ut på Adde Zetterqvists galleri i Storjord, som ligger efter Silvervägen vid svenska gränsen, säger hon.
Och kanske inte helt otippat, eftersom Birgitta Linhart sedan hon avslutade sina konststudier 1997, i stort sätt bara jobbat med naturmaterial i sin konstnärliga praktik där natur- och miljöfrågor behandlats.
Forskningsprojektet "Observation of Change" handlar om en plats där den norska staten beordrade markägare att plantera gran från 1930-1960-talet. Tanken var att Norge skulle bli en nation där timmer skulle vara en av råvarorna. Istället växte en granskog upp i fjällområdet som var hög och mörk och därför tog ihjäl den tidigare artrika floran och faunan. Dessutom var avverkning med häst och släde olönsamt den dag granarna vuxit till sig. Ett nytt försök gjordes i början på 2000-talet att avverka skogen och flyga ut timret.
– Men det var hel ohållbart ekonomiskt, säger Birgitta Linhart.
Nu vill man bli av med granskogen, eftersom man fruktar att den kommer att ta över de lågväxta fjällbjörkarna och vindpinade knotiga tallarna, i takt med att temperaturen ökar på grund av klimatförändringarna. En drastisk metod där man avbarkar granarna och hugger stora hål i träden för att de ska självdö. Tanken är att de döda träden ska bli mat för insekter och att den naturliga miljön ska återhämta sig.
– Det är svårt att beskriva. Det är en mycket dramatisk skog där träd ligger som plockepinn på marken. Och för mig som gillar granar ville jag betona dem i mitt konstnärliga projekt, säger Birgitta Linhart.
I Birgitta Linharts ateljé på Kulturakuten i Luleå ligger barr från de inplanterade granarna i naturreservatet Junkerdal i Norge på tork. De ska ingå i hennes kommande installation och kommentar till forskningsarbetet som pågår i naturreservatet.
Hon beskriver sin egen åsikt som ambivalent till de metoder som används, inte minst för att de insekter som dras till denna inplanterade gran är helt nya arter för platsen, men också att timret inte tas tillvara.
– Samtidigt är det ingen som vet hur framtiden kommer att se ut. Kanske den naturliga miljön aldrig kan återhämta sig, säger hon.
Tillsammans med sina konstnärskollegor och biologer från två olika universitet i Norge, totalt 12 personer, vänder och vrider de på de olika infallsvinklarna där forskarna under lång tid kommer att fortsätta räkna insekter och växter som eventuellt återvänder till naturreservatet när den lämnas orörd av mänsklig påverkan.
Luleåkonstnären Birgitta Linhart har i stort sett bara arbetat med naturmaterial i sin konstnärliga praktik sedan hon avslutade sin konststudier 1997. "Jag har alltid med mig en bunke när jag vistas i skogen. Denna mossa längtar jag efter att gestalta konstnärligt", säger hon.
Efter ett år av insatser för att restaurera platsen uttrycker biologiprofessorerna Rannveig M. Jacobsen och Sire Lile Olsen egentligen bara en förhoppning om naturens återhämtning, förutom att de döda träden verkligen är en värdefull resurs för insekterna.
– Jag är själv inte helt nöjd med deras rapport. Jag önskar att den varit mer ifrågasättande. Därför vill jag ge granarna en tydlig närvaro i utställningen. Jag kommer att bygga tre granar av barr som jag klistrar på trådar och hänger upp i utställningsrummet. Långsamt, men meditativt arbete, säger Birgitta Linhart.