Luleå Järnverk. I den långa byggnaden i förgrunden fanns brikettugnarna. I bakgrunden till vänster ses anrikningsverket och till höger masugnsbyggnaden.
Malmbanan banar väg för ett järnverksbygge i Karlsvik
Den 12 mars 1888 satte sig ett malmtåg om 40 vagnar draget av två stora lok i rörelse från Gällivare med destination Luleå dit det anlände vid 18-tiden samma dag med en last på 1 000 ton. Totalt transporterades drygt 70 000 ton malm till Luleå detta första järnvägsår, det kan jämföras med de ca 1 800 ton som var rekordet från den tid då transporterna utfördes av samernas renar och böndernas hästar. De malmmängder som nu kunde föras ner till kusten var ämnade för järnverk av helt annan storleksordning än de små norrbottniska bruken. Det var malm som främst utskeppades till stora moderna stålverk i England, Holland och Tyskland.
För Luleås del utgör tillkomsten av Malmbanan och malmhamnen de absolut viktigaste händelserna i stadens historia. Det kan med fog hävdas att alla viktiga investeringsbeslut som tagits i Luleå efter detta på ett eller annat sätt har bäring på hamnen och Malmbanan. På sikt kom tillkomsten också att medföra en tyngdpunktsförskjutning när det gäller Luleås näringsliv. Om man nödvändigtvis ska sätta en etikett på Luleå runt 1890 så blir det ”Trästaden”. Med starten av Meldersteins bruk hade Luleå tagit de första stapplande stegen mot att bli ”Stålstaden”. Med tillkomsten av Selets bruk och valsverket på Altappen hade bilden av järntillverkningens betydelse i Luleåregionen förstärkts något. Nu slogs alla tre ut på kort tid. Verksamheten vid Melderstein upphörde 1893, vid Selet 1895 och med branden i december 1890 försvann också verksamheten på Altappen. Dominerande arbetsplatser var sågverken på Altappen och i Karlsvik med som mest runt 350 anställda vardera. Till detta kom flera mindre sågar och ångsnickerifabriken på Oscarsvarv med som mest 135 anställda. I Luleå fanns några små mekaniska verkstäder, främst den legendariske J. P. Johanssons mekaniska verkstad. Men allt detta skulle förändras som ett resultat av järnvägens tillkomst.
William Olsson (1862-1923)
En första föraning om vilken betydelse Malmbanan skulle få kom kort efter det att den stod klar då engelska intressenter presenterade planer på att uppföra ett järnverk med 10(!) masugnar i Luleå. De minst sagt väldiga planerna väckte stor oro hos mellansvenska aktörer. Efter det att projektet grundligt skjutits i sank i inlämnade remissyttranden kom det heller inte att realiseras.
Vid samma tid startades ett annat företag med bäring på malmen och Malmbanan: Norrbottens malmförädlings AB (bildat 1896) med syfte att tillvarata den fattiga mullmalmen i Malmberget. Genom separering av malmen erhölls ett koncentrat med hög järnhalt och en restprodukt, fosfat, som kunde säljas som gödningsmedel till jordbruket. En anläggning för verksamheten uppfördes på Svartön. Företaget, som sysselsatte som mest 105 personer, likviderades 1905 eftersom ”fabrikatet blev dyrt samt ej tog fart”.
Arbetare vid kolupplaget i Karlsvik. Bilden ger en föraning om de stora mängder kol som behövdes vid järntillverkningen.
Luleå Järnverk
Året efter nedläggningen av malmförädlingsaktiebolaget var det dags för nästa industriprojekt: Luleå Järnverk, ett projekt som blivit intressant eftersom det från slutet av 1800-talet och in i 1900-talets första år rådde stor efterfrågan på fosforrent tackjärn tillverkat i masugnar med träkol som bränsle. En starkt drivande kraft bakom bildandet av Luleå Järnverks AB var den Londonfödde affärsmannen William Olsson. Olsson hade i kompanjonskap med Marcus Wallenberg starka intressen i sågverken i Kalix, Luleå och på Seskarö. Olssons starka engagemang i sågverksrörelsen skulle få betydelse för järnverket då sågverken producerade stora mängder sågverksavfall i form av bakar och ribb som ”mestadels fick tippas uti havet och endast förorsakade kostnader”. Detta avfall betecknades som den bästa råvaran för träkol och ett utmärkt bränsle för masugnar. Malm skulle tas från Malmberget och tack vare att en ny metod för anrikning och brikettering av malm hade utvecklats så var det möjligt att nyttja en låghaltig malm som länge betraktats som närmast värdelös.
Förslaget att anlägga ett järnverk i Luleå möttes av kraftigt motstånd från mellansvenskt håll. Det hävdades bland annat att marknaden för fosforrent järn försämrats och att järnverket i Luleå skulle minska den redan knappa tillgången på träkol.
Vid full produktion skulle järnverket producera 30 000 ton järn per år, en siffra som kan jämföras med de 50 000 ton som producerades vid Domnarvet, Sveriges största järnverk vid den tiden.
Järnverkets bästa år inföll på 1910-talet och särskilt åren 1915 och 1916 var goda år med mycket hög produktion och höga vinster. De goda åren förklaras av gynnsamma fraktpriser och ett förhållandevis lågt pris på malm men också av att det på grund av pågående världskrig rådde stor efterfrågan (främst från Tyskland) och därmed även högt pris på järn. En betydande del av det järn som såldes till Tyskland och England användes för krigsändamål som pansarplåt till krigsfartyg.
Malmförädlingsverket på Svartön
Nedläggning och rivning av verket
En viktig förklaring till att järnverket hamnade i svårigheter var att första världskriget upphörde på hösten 1918. De krigförande nationernas behov av järn minskade kraftigt men också andra branscher drabbades hårt av den kraftiga konjunkturförsvagning som följde. För svenskt vidkommande förstärktes problemen av svåra arbetsmarknadskonflikter i början av 1920-talet.
För svensk järnhantering höll de dåliga tiderna i sig hela 1920-talet. För järnverket i Karlsvik förvärrades läget av att Ytterstfors-Munksund (ett trävarubolag som ägde järnverket sedan 1918) hade stora ekonomiska problem och efter några stora förlustår försattes i konkurs 1925. Kopplingen till sågverksnäringen som en gång varit en anledning till järnverkets tillkomst blev nu också dess fall.
Frågan om järnverket kunde ha överlevt om det inte tillhört det drabbade skogsbolaget är omöjlig att besvara. Uppenbart är dock att det inte hade kunnat överleva utan omfattande investeringar eftersom det träkolsbaserade tackjärnet, som en följd av tidens tekniska utveckling, höll på att överflyglas av koksbaserat tackjärn.
Nedläggningen av järnverket innebar att ett 50-tal personer blev arbetslösa. För att hjälpa dem satte staden i gång nödhjälpsarbeten, bland annat ett vägbygge till Karlsvik. En hjälp kunde också vara kortare påhugg i hamnen, men många fick söka sig till arbeten på andra håll Sverige.
Det gjordes flera försök att fortsätta driften vid verket. En av intressenterna var järnverkets stora engelska kund Wickers Ltd i Sheffield. Wickers sade sig vara berett att driva verket för full kapacitet, med en produktion av ca 30 000 ton per år. Även Luleå stad visade intresse för anläggningen, men budet avvisades eftersom det var för lågt. Wickers planer vållade stor oro i Mellansverige och ledde till att ett antal mellansvenska bruk gick samman och köpte Luleå Järnverk. När affären var genomförd beslöt sig de nya ägarna för att omedelbart riva anläggningen och sälja maskiner och inventarier. I en anteckning från hösten 1929 beskrev den nationellt kände mellansvenske bruksdisponenten Carl Sahlin avvecklingen på följande sätt: ”I början av oktober beslöt ägaren att nedskrota verket vilket också sattes i verket skyndsamt. Man ville af konkurrensskäl ha bort verket så fort som möjligt.”
Även om järnverket upphört med sin verksamhet 1925 var det uppenbart att Luleå var på väg byta skepnad. Trästaden var på väg att bli metallstaden. År 1926 var de stora sågverken borta. Sågningen på Altappen hade upphört 1908 och i Karlsvik redan 1903. Störst på träsidan var trämassefabriken i Karlshäll med 132 anställda. De två största sågverken var Robertsviks såg med runt 70 anställda och Luleå Ångsåg med runt 35 anställda. På metallsidan var SJ:s verkstad i Notviken störst med 223 anställda, därefter följde, AB Luleå Varv & Verkstäder (44 anställda) och Bergners mekaniska verkstad (14 anställda). Av de mindre verkstäderna kan nämnas Backtemans mekaniska verkstad med 5 verksamma. Enligt uppgifter inlämnade till Kommerskolegium fanns det totalt 300 verksamma inom metallsektorn och 245 inom träsektorn år 1926, en övervikt för metallsektorn som skulle som skulle förstärkas kraftigt i och med tillkomsten av Norrbottens Järnverk (NJA) i början av 1940-talet.
År 1900 hade Luleås folkmängd i stort sett fördubblats för att uppgå till 9 484 personer. Efter denna snabba tillväxt gick Luleå in i vad som närmast kan betecknas som en stagnationsfas. År 1940 uppgick antalet invånare till 13 737. Drygt 2 000 av dessa härrörde från Skurholmen och Svartöstaden som inkorporerats med Luleå stad 1933.