Lars Axel Hedström dog i fågelsångens tid. Den tid då allt annat väcks till liv och blommar upp.
Lasse och jag var vänner ända sedan åttiotalet. Vi delade varandras vedermödor, våndor, kärleksproblem och framför allt glädje. Han var med på båda mina bröllop och stöttade mig i skilsmässorna. Jag fick följa med i Lasses pojkar Jon och Mattis uppväxt.
På julafton var vi tomte i varandras familjer. Det hände att jag blev sittandes i garaget, pokulerandes med tomten, istället för att delta i husets julfirande.
Vi åstadkom nästan osannolikt mycket tillsammans; böcker, utställningar, konserter, tidningsartiklar essäer, teaterföreställningar, festivaler. Och allt på bara ren lust och glädje vid sidan om våra jobb.
Vår gemensamma firma hette "Diversekultur"och hade två chefer. Chefen för poesi (Lasse) och chefen för prosa (jag) På vår firmabil, en Saab 96a, fanns på sidorna Diversekulturs logo, den uppåtgående spiralen, baktill stod det: ”På viktigt uppdrag” Vi tog allt med en klackspark.
Lasse hade en enastående längtan efter det sköna och till poesin och han älskade Norge och de norska författarna. Men han var också mycket stolt över sin uppväxt på Edeforsgatan på Örnäset. Snobberi av allt slag avskydde han.
På senare år skildes vi i vårt skapande från varandra utan någon som helst konflikt. Lasse fortsatte att skriva om barndomen och Örnäset och om stenarna i Viken där han och Maj hade sin sommarstuga. Tack vare Ordfirman och Karl Petersen kunde han ge ut diktsamlingar och noveller.
Visst var Lasse utbildad journalist, före detta stränggjutare på SSAB, tjänsteman på LKAB och Trafikverket, men det är som skribent, poet och framförallt vän, som berättelsen om Lasse lever vidare hos mig.
Vem ska nu korrektur läsa mina texter och uppmuntra mig? Vem ska nu säga ”Ja, va faan” och rycka på axlarna. Vem ska nu säga Jo!!! och sträcka upp pekfingret i luften, när nåt viktigt höll på att glömmas bort.
Det är fågelsångens tid in ultimo maj, men hos mig ligger sorgen tung och tyst som skogen en mörkögd augustinatt.