Linnea Nylund berättar för Ann-Katrin Tideström
– Före år 2005 var natten för mig den tid när jag sover. Mörkret ingav oro. Nu har jag insett hur viktig natten är. Den är verkligen dagens moder. Natten hanterar det som varit och det som skall bli.
– Hur är det tänkt? Det frågar många som skall medverka i Nattfestivalen. Och i början föll jag in i min gamla lärarroll, där man gärna placerade mig. Men sen började jag fundera. Är det jag som skall tänka? Måste vi inte tänka tillsammans?
– I mitt lärarliv var jag själv fast i att där skulle det vara på ett visst sätt och jag var rädd för att bryta mönster. Min första upplevelse av att det här är inte en skola, det var när jag började leda Tallbokören. Då öppnades en ny värld för mig. Kören var mest tänkt för dem som arbetar på vårat äldreboende, Tallgården. Dom som gör ett så fantastiskt arbete i det tysta. Tonen där var annorlunda än i lärarrummen. Samtalen var livfulla och varierade, världsbilden var annorlunda. Jag lärde mig mycket av Tallbokören. In i Nattfestivalen tog jag med mig att man måste bryta upp tanken och vända den upp och ner.
– Julian Vasques som är litteraturvetare och kommer från Colombia var ju den som tog initiativet till Nattfestivalen. Vi tyckte i början att det kändes som något väldigt stort och komplicerat. Julian ville att det skulle vara ett projekt som sträckte sig över många år och att den skulle göra avtryck i bygden. Nu planerar vi för den 18:e festivalen. Det är många som är förvånade. Inte minst vi själva.
– Festivalen lever sitt eget liv. Alla idéer och tankar. Alla stickspår vi är inne på. Och så plötsligt i augusti, när mörkret är på väg tillbaks, inser vi - jo den kommer att bli av år också.
– I arbetsgruppen där vi planerar festivalen var ju folk öppna redan från början. Men för många andra var det svårt med allt det nya; afrikanska trummor, jojk, performance, landart, modern dans. Framförallt det som framfördes i kyrkan väckte starka känslor. Ilska ibland, men också andlighet och en kontakt med gamla traditioner. Det är skillnad att lyssna på en grupp dragspelare i Medborgarhuset och att lyssna på dem i vår kyrka.
– Det är väldigt mycket byråkrati kring Nattfestivalen. Jag är egentligen inte alls strukturerad. Men jag har vant mig nu. Jag minns de Mongoliska Strupsångarna. Under två år jobbade jag för att få hit dom. Jag har alltid varit fascinerad av Mongoliet och vi hade haft en kurs i klämsång, jojk och joddling och det kändes som strupsång skulle vara den naturliga fortsättningen.
– Men hur och var skulle jag börja leta? Så skulle kyrkokören göra en utflykt längs Torneälven till Haparanda Sandskär. Den som körde båten ditut var miljökämpen och globetrottern Staffan Svanberg. Han hade en bekant som ofta vistades i Mongoliet och han förmedlade kontakten med gruppen Khugsugtun. Så går det ofta till här. Slumpen hjälper oss.
– Det finns inga vanliga arbetsdagar här. Jag kan ha skrivit upp sju åtta saker som jag skall göra under dan och när jag prickar av dem på kvällen, så visar det sig att jag bara kan stryka en. Men det har tillkommit åtta som jag gjort istället.
– Allteftersom verksamheten förändras så förändras också huset och hur vi använder det. När vi 2012 och 2013 byggde om Järnhandeln till Kulturhus, med restaurang och kök, med pizzaugn och närservice och catering för fester, föreningsmöten och minnesstunder, då insåg vi att vi behövde ett kontor också. För plötsligt kunde sammanträdesrummet på övervåningen vara skolsal för våra flyktingpojkar, kökspersonalen måste ha någonstans att sitta, någon behövde sträcka ut sin värkande rygg eller kunna koncentrera sig på en psalmöversättning till meänkieli. Vi har nog Sveriges minsta restaurang och kontorslandskap i ett. Där säljer vi också mycket av det hantverk som görs här i bygden.
– Folk kan komma från alla håll i världen och dom känner sig hemma. Dom känner igen sig. Precis som vi kände igen oss när vi kom till Colombia och vår vänort Bolombolo, där ju hela ursprunget till Nattfestivalen finns. Där bjöds vi på spenavarm mjölk till kvällsmaten och kunde berätta om hur vi småflickor fick stå och hålla kornas svansar hemma i Markusvinsa när mamma mjölkade.
– Under festivalerna har jag insett att vi människor inte är så olika. Någonstans i botten finns samma rädslor och samma glädjeämnen. Jag har fått en vidare syn, ja en rent fysisk känsla av hur jorden faktiskt hänger ihop; växterna, djuren, människorna, industrin, hållbarheten, kulturen, mångfalden. Nattfestivalerna har alltid haft olika teman med frågor och föreläsningar om sånt som vi själva tyckt varit viktigt och intressant. Men det är först nu när jag tittar bakåt som jag ser hur allt vi gjort hör samman. Nattfestivalerna är på något sätt sprungna ur varandra, ur någonting som behövs. Jag blev så tagen när jag upptäckte det och så tacksam över det rika liv som arbetet med Kulturföreningen och Nattfestivalen gett mig. Jag är så tacksam att jag fått de här åren.