– Norrbotten gav mig chansen att bli författare, säger Fawaz, numera bosatt i Paris.
Fawaz Hussains böcker handlar om våldsamheter som utspelats under seklernas lopp i området kring dagens Syrien. Trots det väljer han sällan hårda eller chockerande ord i sina romaner.
– Mitt land är i krig och jag är ständigt orolig för mamma, systrar och bröder, säger Fawaz när vi träffas på ett kafé vid platsen Saint-Michel intill Notre-Dame katedralen i Paris.
– Men jag kan inte skriva på ett annat sätt än genom poesi och jag hoppas det är lättare för läsaren att förstå vår dramatiska historia genom ett mjukt språk.
Fawaz var bara 24 år när han kom till Frankrike i slutet av 1970-talet. Som en bland de bästa studenterna på universitetet i Aleppo i hemlandet Syrien, hade han fått chansen att studera utomlands.
För att klara sig ekonomiskt studerade han på dagen och jobbade som vakt om natten.
– Fast jag kunde aldrig ana att min fil doktor från Sorbonne universitetet i Paris skulle väga tungt på högskolan i Luleå senare.
Innerst inne bar Fawaz Hussain på en hemlig dröm.
– Jag ville bli författare. Victor Hugo och Jean-Paul Sartre hade inspirerat mig. De var mycket uppskattade i Syrien.
I Paris träffade Fawaz en svenska som drog med honom till Sverige. Paret fick en dotter och i mitten av 1990-talet sökte Fawaz en plats som lärare i franska på högskolan i Luleå och fick den.
– Kollegorna sa skämtsamt att jag var ‘tokig’ som bytt den livliga metropolen Paris mot en liten lugn stad i Norrbotten, berättar han.
Men Fawaz trivdes.
– I Luleå fick jag för första gången i mitt liv en ansvarsfull post. Sverige öppnade sina armar för mig som inget annat land gjort. Dessutom var lönen bra, säger han.
I och med att Fawaz Hussain något år tidigare fått franskt medborgarskap, hade myndigheterna uppmanat honom att förfranska hans utländska namn för att lättare hitta jobb. Det blev Jean-Claude Hussais.
– Jag gjorde nog ett misstag som accepterade. På högskolan kallade man mig för Jean-Claude. Men mina böcker signerar jag med mitt riktiga namn.
I Luleå bodde Fawaz nära centralstationen. Han minns promenader om vintern på isen över Skurholmsfjärden och cykelturer till Gammelstads kyrkstad om våren.
– Eftersom sommaren är kort, grönskade blommor och grönsaker i rasande fart. Det var fascinerande.
Det hade Fawaz aldrig sett i Frankrike och än mindre i Syrien.
– Fast främst minns jag världens vackraste solnedgångar, de i Norrbotten. De fick mig att minnas vetefälten från barndomens Mesopotamien.
Han berättar att tillsammans med författaren och översättaren Jan Henrik Svahn skrev han artiklar om Mellersta Östern till tidningar som Norrbottens-Kuriren och DN.
Tiden i Norrbotten stärkte Fawaz självförtroende. Äntligen vågade han ge sig hän åt sin hemliga dröm.
– Min första bok skrev jag på helgerna bland annat hemma i lägenheten nära centralstationen. Efteråt gick jag förbi Stadshotellet och drack ett glas för att fira.
«Le Fleuve» kom ut i slutet av 1990-talet hos en fransk förläggare. Och efter ett tiotal år i Sverige kände Fawaz att det var dags att dra tillbaka till Paris.
Nu firar han tjugo år som författare och har släppt sin tionde bok. Titeln « Le Kurde qui regardait passer les nuages » (Kurden som såg molnen passera) kom ut i höstas.
Flera böcker har översatts till engelska, spanska, turkiska och kurdiska och en finns på svenska.
– Jag är visserligen inte världsberömd, men har det bra. Jag har mycket att tacka Luleå för min karriär, säger han och strålar med hela ansiktet.