Porjusfallen före utbyggnaden. Källa: Statens Vattenfallsverks bildarkiv. Råcksta.
Framtidslandet i repris?
Dagens Norrbotten är i mycket ett resultat av de stora investeringar som gjordes i slutet av 18- och början av 1900-talet, en tid under vilken det naturresursrika norra Sverige ofta benämndes Framtidslandet. För att exploatera regionens naturresurser gjordes stora satsningar som till vissa delar påminner om dagens. Först Malmbanan (invigd 1888), sedan Riksgränsbanan (invigd 1903) samt hamnanläggningarna i Luleå och Narvik. Vidare den till järnvägarna kopplade gruvbrytningen i Malmberget och i Kiruna, byggandet av Bodens fästning (start 1901) till försvar av det resursrika Norrbotten och, för att ge energi till såväl järnväg som gruvdrift, kraftverket i Porjus (invigt 1915). Alla så starkt knutna till varandra att de bildade ett teknologiskt megasystem. Centralt då som nu var och är ny teknik för tillverkning av stål och lika central var och är elektricitetens roll. Då relativt ny och i mycket en oprövad teknik liksom fallet är med vätgasen i dag.
Bakom gårdagens stora satsningar låg nya metoder för framställning av stål: Bessemerprocessen, Martinprocessen och Thomasprocessen. Med hjälp av dessa metoder blev det möjligt att dramatiskt mångfaldiga världens stålproduktion från ca 100 000 ton år 1850 till ca 30 000 000 ton vid sekelskiftet 1900. Det kraftigt ökade behovet av malm som följde förklarar att Norrbotten blev intressant. Här fanns malmtillgångar kända sedan länge och betraktade som närmast osannolika. Som exempel kan nämnas att det i en utsaga från 1831 hette att det fanns så mycket malm i Gällivare att det ensamt vore tillräckligt ”att för evärderliga tider förse hela jorden med järn”.
De byggnader som mötte Vattenfalls folk när de kom till Porjus 1910.
Med de stora investeringarna etablerades den samhällsstruktur som dagens satsningar i mycket bygger vidare på. Innan tillkomsten av Malmbanan var Luleå en liten stad på 4 464 invånare, Boden hade vid starten av fästningsbygget drygt 2 500 invånare, i Gällivare fanns 276 personer år 1888. År 1899 fanns det 18 skattskrivna i Kiruna. När kraftverksbygget påbörjades i Porjus bodde det åtta (8) personer på platsen.
Det var med andra ord mycket små platser, i ett fall närmast ren ödemark, som mötte de som skulle ta sig an de mycket krävande projekten men inom kort skulle situationen förändras. Kåkstäder och primitiv bebyggelse blev början till de samhällen som i dag, med undantag för Porjus, är centrala noder i norrbottniskt samhälls- och näringsliv. Samhällen dominerade av en stor arbetsplats. Med tillkomsten av de stora arbetsplatserna etablerades en industriell struktur som kommit att prägla länets samhälls- och näringsliv och därmed även det som skulle kunna betecknas som människors mentala karta ända in i vår tid. En råvarubaserad näringslivsstruktur starkt exportinriktad, ytterst konjunkturkänslig och i huvudsak bestående av företag tillverkande lågt förädlade produkter.
Att existensen av stora, övervägande manliga, i huvudsak statligt ägda arbetsplatser har satt djupa spår i norrbottnisk mentalitet torde knappast kunna bestridas. Den har givit ett mentalt arv som påverkat mångas attityder till sådant som utbildning och företagande. Att detta också fått stor betydelse i det politiska livet och därmed även för samhällenas utveckling är tveklöst. Det blev en näringslivsstruktur vars bräcklighet blev tydlig i slutet av 1970-talet när såväl ståltillverkningen som gruvverksamheten var satta i gungning.
För att Bodens fästning inte skulle kunna överrumplas, liksom för at artilleriet skulle få en effektiv eldledning krävdes en utbyggd spanings- och observationstjänst i vilken ballonger utgjorde en viktig beståndsdel.
Bilden av Norrbotten förändras
Totalt blev de tidigare satsningarna framgångsrika betraktade ur ett ägarperspektiv. De medförde en omfattande produktion av malm och el med åtföljande stora intäkter till ägaren, men på en punkt nåddes inte de uttalade målen: En industriell utveckling av länet. I Porjuspropositionen, presenterad i maj 1910, hade betonats de möjligheter som öppnade sig ”om och när elektrisk malmsmältning och andra elektrokemiska eller elektrotermiska metoder komma till heders”. När kraftverket stod klart var det inte möjligt att överföra el över längre avstånd. Restriktionerna vad beträffar långa överföringar var av såväl teknisk som ekonomisk art vilket innebar att industrier som ville nyttja elektricitet var tvungna att välja en lokalisering i kraftverkens närhet. Att Porjusverket skulle fungera som en veritabel industrimagnet framstod som odiskutabelt för samtiden.
Med den tekniska utveckling som ägde rum under mellankrigstiden förändrades detta. I slutet av 1930-talet blev det möjligt att överföra el från Porjus till Syd- och Mellansverige. De företag som planerat start i Porjus försvann med några undantag och bilden av Norrbotten kom att förändras: Framtidslandet kom allt oftare att förknippas med hög arbetslöshet och bidragsberoende. Även om staten grep in, bland annat genom uppbyggandet av NJA, har denna negativa bild levt kvar under lång tid.
Länets egna inneboende krafter var inte tillräckligt utvecklade för att man skulle kunna utnyttja de möjligheter som de externt styrda satsningarna på modern teknik erbjöd. Länet var heller inte tillräckligt attraktivt för att kunna locka externa aktörer till satsningar vid sidan av de råvaruutnyttjande.
En betydande svaghet fanns på kunskapssidan. Brister vad beträffar yrkesutbildning, teknisk och kommersiell fackutbildning framhölls ofta som stora problem. Först 1943 startades länets första tekniska gymnasium.
Uppenbart är också att det inte fanns någon starkare ambition från statligt håll att driva på en utveckling mot ett mer utvecklat näringsliv. I Vattenfalls strategiska plan från 1918 för hur elektriciteten skulle användas hette det exempelvis ”att den energikrävande och ur arbetskraftssynpunkt mindre kunskapskrävande industrin skulle förläggas till områden som Porjus, medan den betalningsstarkare elektromekaniska industrin som på grund av sitt vida större produktionsvärde per kilowattimme använd energi och vida större förmåga att ge arbete åt yrkesskicklig personal borde ha företräde i Trollhättan”. Att det mot den bakgrunden inte ansågs föreligga något behov av utbildningsinsatser i länet är förståeligt.
I ett dokument från 1939 ges ytterligare exempel på den underordnade betydelse som företagsutveckling i norr tillmättes på centralt håll. Vattenfalls chef Waldemar Borgqvist skrev där: ”Våra byggnadsarbeten i Porjus hålla på att minskas. Ur den synpunkten är det ofarligt om Smältverket gör en utvidgning av sin rörelse. Vi böra däremot förhindra varje större industriell verksamhet i Porjus, emedan den kommer att driva arbetslönerna i höjden och fördyra framtida byggnadsverksamhet.”
Porjus Smältverk, det enda mer betydande företag som blev kvar i Porjus en längre tid. Verksamheten startades 1917 och upphörde 1958. Smältverkets bästa år inföll under krigsåren 1940-1942 då en stor del av företagets produktion av kiseljärn och kiselmetall fann avsättning i Tyskland. Det var legeringsämnen som var viktiga för tysk ståltillverkning. Företaget hade som mest 139 anställda men vanligtvis betydligt färre eller mellan 30 och 60.
En stor utmaning för kommunerna
Om utfallet av dagens satsningar vet vi inget, men förhoppningsvis kommer de att ge viktiga bidrag när det gäller det primära målet: Kampen mot klimatkrisen. Att de kommer att förstärka länets fem centran, Kiruna, Gällivare, Boden, Luleå och Piteå är nog inte en alltför djärv gissning. Att de kommer att förstärka bilden av länet som råvaruproducerande och exportinriktat är också troligt. Att det, genom Luleå tekniska universitets tillkomst, kraftigt förbättrade kunskapsläget och en tydligt förändrad syn på företagande innebär bättre förutsättningar för ett mer diversifierat näringsliv än vad som var fallet tidigare, är också rimligt att tänka.
Men för att dagens satsningar ska lyckas finns ett antal hinder/problem som ska övervinnas. Ett rör elförsörjningen. Ett annat handlar om att det i dag krävs ett helt annat hänsynstagande till samer, rennäring och miljö än vad som var fallet vid tiden för Framtidslandets satsningar. Följden för dagens investerare har blivit många gånger mycket komplicerade och tidskrävande tillståndsprövningar med osäkert utfall.
En mycket stor utmaning för kommunerna rör arbetskraften. Det bostadsbyggande och de infrastruktursatsningar som krävs är väldigt kostnadskrävande. Det innebär, om satsningarna havererar eller till stora delar kommer att baseras på långpendlande arbetskraft, ett stort risktagande för berörda kommuner. Som Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi i Umeå, framhåller innebär ett sådant scenario inte samma problem för staten och de inblandade företagen. För, som Eriksson säger: ”Även om stora delar av arbetskraften långpendlar skulle produktionen fungera och generera intäkter till både investerare och stat”. Med andra ord föreligger en obalans i risktagandet som gör att den diskussion som Eriksson efterlyser, om för vem omvandlingen egentligen sker och hur både kostnader och vinster fördelas för att åstadkomma en rättvis grön omställning och utveckling för Norrland, känns inte bara relevant utan nödvändig.