– Om man hårddrar det kan man säga att kvinnor arrangerar för att män ska stå på scenen inför en kvinnlig publik, medan män arrangerar för att själva stå på scenen och uppträda för sina kompisar, säger Fredrika Johansson, verksamhetschef kulturföreningen Ebeneser.
Hon menar att kulturlivet inte skiljer sig från övriga samhället utan att det krävs en förändring från grunden vad gäller makt, status, resurser och löner. Men också vem som gör vad och vem som får synas.
– Vem har statusjobben inom kultursfären och vem jobbar på gräsrotsnivå? Frågan är komplex och måste tas till en metanivå där även möjligheten för män och kvinnor att satsa professionellt vägs in och då hamnar vi på familjenivå och vem som utför det obetalda hushållsarbetet, säger Fredrika Johansson.
Hon betonar vikten av att mäta och utvärdera hur de offentliga medlen till kulturen fördelas men också behovet av att lyfta frågan om vad vi menar med ett jämställt kulturliv.
– Kortsiktigt måste vi arbeta med tydliga aktiviteter. Kulturlivet är i starkt behov av en föryngring inom arrangörsledet med nya människor och en annan syn på jämställdhet som motverkar begränsande normer. Inom föreningen Arrangörer i norr kommer vi exempelvis att tillsammans med Norrbottensmusiken att genomföra pilotprojektet "Kulturcrew" – en beprövad modell från Danmark och Norge som varit lyckosam i strävan efter att föryngra arrangörsledet, säger Fredrika Johansson.
Marie Wårell, verksamhetsledare för Dansinitiativet i Luleå och företrädare för en konstform som lockar många unga flickor menar att nationellt är Luleå kommun en förebild.
– Luleås satsning på ett professionellt danskompani har gett eko i hela Sverige. När resurser finns växer konstformen samtidigt som barn och unga tidigt kan möta professionella dansare. Det ger synergieffekter, säger hon.
Samtidigt poängterar hon att resursfördelningen mellan olika konstformer nationellt väldigt ojämlik.
– Det handlar om tiotals miljoner i skillnad mellan resursfördelning till teater och musik i förhållande till dans. Där skulle man önska att det fanns en mindre differens även om resursfördelningen till viss del speglar att det finns fler verksamma musiker och skådespelare, säger hon.
Sara Edström som är en av initiativtagarna till det feministiska Galleri Syster menar å sin sida att det finns en stor skillnad mellan musiklivet och konstscenen.
– Det är bara att se hur Kulturrådets krisstöd fördelats. Bara en till två procent av krisstöden har gått till bildkonsten, säger hon.
Hon lyfter den solidaritetstanke som genomsyrar Galleri Syster som inte sökte krisstöd för att andra behövde pengarna bättre.
– Men så läste vi att stora artister som Jill Johnson sökt och beviljats krisstöd. Det handlar också om olika synsätt, men framför allt hur man blir bemött i kontakt med kommunen, regionen och statliga myndigheter. Det jag efterlyser är en dialog och en tilltro till vår yrkeskunskap, säger hon.
Skådespelaren Maja Runeberg har en fot på Norrbottensteatern och en fot i det fria kulturlivet som konstnärlig ledare för Lule Stassteater.
– Jag gick ut scenskolan 2005 och upplever att det skett mycket i jämställdhetsfrågan. Inte minst uppropet "Tystnad tagning" under Metoo-rörelsen förändrade inställningen på teaterscenerna. Framför allt är det oproblematiskt att lyfta frågorna om jämställdhet. Det systerskap som växte fram är otroligt vackert, säger hon.
Däremot menar hon att barnkulturens knappa resurser skapar sämre arbetsvillkor och lägre status för kvinnor samtidigt som teaterns krav på att spela klassiker skapar knepiga situationer.
– Publiken, liksom vi skådespelare, vill spela klassiker, men eftersom klassikerna skrevs i en hårdare patriarkal tid med betydligt färre kvinnoroller får man tänka ytterligare ett varv. De kvinnor som fick synas var unga, vackra och vita vilket är problematiskt i vår tid. Det handlar om vem som får ta plats, säger hon.
Samtidigt menar hon att det är svårt att frigöra sig från kroppen i gestaltningar.
– Vi gör olika tolkningar beroende på kroppens konstitution. Om en liten kropp slår en stor människa tolkas det annorlunda än om en stor person slår en liten. Vi människor tittar även på kön. Undersökningar har visat att en naken kvinnokropp tolkas som utsatt eller sexig medan en naken manskropp ofta tolkas som komisk. Det är helt enkelt svårt att skratta åt en naken kvinnokropp. Detta måste teatern förhålla sig till samtidigt som vi måste utmana publiken.
Kulturarbetaren Charlotte Lindmark lyfter också den icke existerande jämställdheten inom arrangörsledet.
– Det är kvinnor som möjliggör för män att stå på scenen. Samtidigt måste jag verkligen hylla alla dessa "kulturtanter" som jobbar ideellt och skapar förutsättningar för ett levande kulturliv och därmed också skapar arbetstillfällen, säger hon.
Men framför allt efterlyser hon en likvärdighet mellan sport och kultur i offentligheten.
– I förhållande till sport står sig kulturen slätt vad gäller plats och utrymme medialt. Jag längtar efter att dagligen få läsa fem sidor kultur där semiprofessionella hantverkare och slöjdare också ges en röst, säger hon.