Konstnären Lena Ylipää i rummet där hennes porträtt av mormor Elmina, farmor Eugenia och hennes morfars syster Brita-Kajsa möter Aili Kangas målningar av människor i dennes samtid i ett konstnärligt möte mellan generationer.
Det är ett utforskande konstnärskap som möter en anmoder när Lena Ylipää fick frågan om hon ville skapa en utställning där hennes konst skulle möta Aili Kangas måleriska och detaljrika tavlor av vardagsföremål, landskap och människor i Kiruna.
– Jag blev nervös. Aili Kangas är en av mina stora förebilder, säger Lena Ylipää som precis som sin förebild lämnade länet för konststudier i huvudstaden, förvisso årtionden senare, men lika kontroversiellt.
– Vi kom båda från en bakgrund, en plats där konsten var långt i från självklar. Och kanske främst, inte ett yrke, säger hon.
Lena Ylipääs installation "Överföring Viä yli tietoa ur Tietysti, varmasti, jo ainaki" från 2003 berättar om hur vanor och traditioner överförs till nästa generation. "Det är pimpelbord", säger hon. Verket kommer från en större installation som heter "Tietysti, varmasti, jo ainaki" som är en bekräftelse på meänkieli som är starkt förknippade med samtal hon hört som barn men inte förstått.
Aili Kangas målningar av vardagsföremål, är ett välkänt motiv i många hem, där inte minst stilleben av kåsor och näverkorgar med lingon och blåbär är återkommande. Stilleben med anknytning till samiskt och tornedalskt hantverk som ärvts i generationer.
– Hon bekräftar min kulturella identitet. Jag beundrar hennes oväntade sätt att visa upp verkligheten, där bildens alla detaljer tilldelas samma värde, säger Lena Ylipää.
Och för att möta detta säregna konstnärskap har Lena Ylipää fått gå tillbaka i tiden, där hon nu återupplivat några av sina äldre konstinstallationer tillsammans med pågående projekt och det helt nya verket "Beredd, Redo, Rustad, Säkrad, Väpnad, Garderad, Lindring" – ett nytt verk inspirerat av Ailis konstnärskap som består av en serie sirliga teckningar av myggmedel som Lena Ylipää har hemma.
– Det är en gedigen mängd myggmedel som återfinns överallt hemma hos mig. Precis som Aili har jag tecknat de föremål som finns runt om mig i omgivningen, säger hon.
Aili Kangas, menar hon, var dock en konstnär av sin tid med ett sökande efter det måleriska i ljuset och färgerna.
– Jag granskar mina föremål på ett annat sätt, egentligen för vad de är som föremål. Däremot känner jag igen denna envetna upptagenhet med detaljer som förenar oss. För mig blir det närmast meditativt, att noggrant detaljundersöka små beståndsdelar via tecknandet.
Lena Ylipääs farmor Eugenia dog i barnsäng när Lenas pappa var barn. "Men hon var en riktig entreprenör, skaffade sig en stickmaskin och tjänade egna pengar. Djupt rörande, för trots att hon endast talade finska antecknade hon sina transaktioner på svenska", säger Lena Ylipää och läser högt ur hennes farmors noteringar som är en del i installationen.
Ett vitt ark som möter en blyertspenna är nämligen Lena Ylipääs främsta uttrycksmedel just nu. Ett bra och enkelt verktyg, egentligen en metod för att ta itu med något hon vill lära sig, oberoende om det handlar om att återerövra sitt modersmål meänkieli eller att förstå sin nya roll som fastighetsägare.
– Jag har verkligen förstått att det visuella språket är sammanvävt med min egen läroprocess, oberoende vad som upptar mig, säger hon.
I det pågående konstprojektet "Arv", som finns presenterat i utställningen" är det hennes nya roll som förvaltare av skog som står i fokus. Teckningar av barr, skogsmaskiner och andra ytterst detaljerade utsnitt ur skogsbruket gestaltas, liksom det vredgade när skog huggs ned för markanvändning till vindkraftparker och utvinning av metaller.
– Jag är ganska trött på att vara vred. Därför så underbart med detta rum, säger Lena Ylipää.
Lena Ylipääs mormor Elmina var djupt troende leastadian. Hon bar alltid denna tunna handvävda yllehilka vid mötena och ingår i installationen "Elmina, Eugenia och Brita-Kajsa" från 1998 som är ett av Lena Ylipääs bidrag till att lyfta fram de tornedalska kvinnorna i Norrbottens historieskrivning.
Hon refererar och guidar i utställningens vilsammaste plats – ett rum där Aili Kangas varsamma porträtt kompletteras med hennes egen konstinstallation "Elmina, Eugenia och Brita-Kajsa" från 1998.
– Det är porträtt av min mormor Elmina, farmor Eugenia och morfars syster Brita-Kajsa – ett verk jag gjorde efter att jag flyttat tillbaka till Norrbotten och insåg hur sparsamt kvinnorna var beskrivna i länets historia. Elmina representerar tron eftersom hon var starkt troende laestadian. Eugenia fliten – med sin stickmaskin var hon en tidig entreprenör, medan Brita-Kajsa står för det generösa i det handvävda receptet av smördegskammar.
Lena Ylipää framför ett av Aili Kangas porträtt av Angelika (Angeliika) Adamsdotter Holma (1890-1961). "Det är min nya favorit bland Aili Kangas verk. Hon var en grym stickare och väcker minnen av kvinnorna i Lainio".
Och även om Aili Kangas var ett känt konstnärskap för Lena Ylipää har hon hittat nya favoritmålningar i mötet över generationer. Hon lyfter inte minst Ailis porträtt av Angelika, en äldre kvinna som brukade komma och hjälpa konstnärens mamma Lea med tvätt och städning. Bland handarbetsföreningar i Kiruna är Angelika idag ett välkänt namn och har till och med fått en skrift med tillhörande stickbeskrivning som finns att köpa i hantverksbutiken Stoorstålka i Jokkmokk.
– Hon var en otroligt skicklig stickare, känd för sina vackra, färgstarka vantar med mönster som "Angeliikan kuoppavanthuut". Porträtten av Angelika påminner mig om kvinnorna i Lainio, säger Lena Ylipää.