Frankrike skakas av skandal när Vanessa Springora i sin bok ”Samtycket” berättar om hur hon som minderårig utnyttjades av författaren Gabriel Matzneff, en kulturprofil vars pedofila böjelser varit kända i årtionden. En gammal och nedtystad bomb har exploderat. Samtidigt pågår i dag en ny historieskrivning där den sexuellt frigjorda kvinnan själv vittnar om vad de hittat vid regnbågens slut. Det är inget sagoslut, och det finns anledning att ifrågasätta de argument med vilka den kvinnliga sexualitetens frigörelse historiskt motiverats.
Frankrike har under hela 1900-talet agerat centrum och nav i den erotiska frigörelsen och uppluckringen av sexuell moral. Den sällsamma kombinationen av individualistiska ideal, marxistisk filosofi, psykoanalytisk teori och modernistisk avangardkonst skapade en grogrund för själva den kulturella kärnan i den västerländska moderniteten.
I en flytande rörelse spred sig idealet om sexuell frihet med den progressiva kulturrevolutionen och den nya tidens resemönster. Avantgardister inom konsterna kom från all världens hörn i samband med världskrigen, samlades i Paris, rörde sig vidare. Anais Nin, Henry Miller, Djuna Barnes, Birgitta Stenberg och Paul Andersson, alla knyts i dag till sin konstnärstid i den franska huvudstaden tillsammans med Dalí, Picasso, Man Ray med flera. De franska modehusens framväxt och magasinens utbredning spred glamouren till Hollywood, där kläderna kom med löften om nya njutningar och ideal.
Den kulturella våg som skulle bringa den nya tidens friheter spred sig över Europa, över Atlanten och över den koloniserade Occidenten. Sexuella skildringar som klassikern Emmanuelle utspelade sig i Thailand men har franska förtecken i det att den skrevs av en manlig fransk författare. Sverige gjorde sitt till med ”den svenska synden”, där porren och en framväxande filmindustri gjorde sexet till synbar frihetssymbol.
Utifrån denna kulturrörelse skapades också en stereotyp, ”den sexuellt frigjorda kvinnan”. Kvinnan som tar för sig, som tar ansvar för sin egen njutning, som inte behöver be om ursäkt för sin sexualitet. Som ideologisk produkt och livsbejakande performer frodades denna njutande kvinna i avantgardets kulturella miljöer.
Hon skildrades i litteratur, film och musik där hon stod modell för en ny tid där den gamla moralen skulle slängas på tippen. Som symbol var den frigjorda kvinnan en ypperlig seger för en tid som såg sig själv som progressiv. I kvinnans historiska underordnande sammansmälte allt det som de progressiva hatade: borgerlighetens ägande, feodalismens förtryck, kyrkans puritanism. Den nya kvinnan - den sexuella kvinnan - blev en symbol för en revolution på alla kulturfronter, en sanktionerad och moderniserad femme fatal, likgiltig inför patriarkatets och borgerlighetens mossiga konventioner.
I författarbiografin ”Vi två är ett” från 2019 undersöker Sten Andersson det intellektuella stjärnparet Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs utsvävande liv under mitten på 1900-talet. Samtidigt som de kom att definiera det moderna kärleksförhållandet, som skulle ske med frihetens alla förespeglingar, levde de också ett skuggliv där sexuella övergrepp kunde ske under frigjordhetens ideal.
de Beauvoir inledde relationer med sina minderåriga skolelever som Sartre sedan tog över och deflorerade. Med friheten som förevändning kunde sadism och övergrepp rättfärdigas. Frigjordheten blev ”belöningen” som förövarna gav till offren. Efter våldtäkter och tveksamma samtycken kom offret ut som en ny människa, en ”frigjord” sådan.
En privilegierad intellektuell elit kunde därför komma undan med sina utsvävningar. Övergreppen skedde under frihetens fana, applåderades av samtidens opinionsbildare och lämnade offren till historiens glömska. Sartre och de Beauvoir var kulturella giganter och umgicks med hela västvärldens kulturella och politiska elit. Deras inverkan på den sexuella frigjordheten upphöjdes i egenskap av deras stjärnstatus och de medverkade starkt till att göra överskridandet av gamla sexuella tabun till en trend. Rätten och friheten till sexets njutning blev till ideal och politiskt projekt. Sartre och de Beauvoir var långt från ensamma i att föra fram den ”fria kärleken”, men de var kända och deras inflytande kännbart.
Bilden av den sexuellt frigjorda kvinnan har stått sig väl genom större delen av 1900-talet. Via dekadensen i Djuna Barnes ”Nattens skogar” och Anais Nins oförställda sexliv på 30-talet tog den vägen genom Sartre och Beauvoir, 68-rörelsen och vidare till Millets ocensurerade gruppsex i ”Catherine M:s sexuella liv” från 2002.
Men tiderna förändras. När Metoo stormade in på arenan led bilden av den frigjorda sexualiteten ett stort nederlag. Bakom kulisserna i det liberala Hollywood frodades manschauvinismen, övergreppen och våldtäkterna. Kultursfären, den som gått i bräschen för den frihetliga lusten, rasade samman när kvinnorna själva vittnade om männens sexuella tvångsmakt inom institution efter institution. Och nu ser även Frankrike ut att falla, högborgen för sexets kulturella betydelse. Kanske är 2020 året då den kvinnliga sexuella ”frigjordheten” ska demaskeras och visas upp för vad den många gånger varit: våldtäkter och pedofili förklätt till frihetsideal?
Den kontrovers som Vanessa Springoras biografi gett upphov till är en rättfärdig uppgörelse med en sexfixerad och libertinsk kultur. Samtidigt kommer allt fler skildringar där idealet om den sexuellt frigjorda kvinnan lett till känslomässiga återvändsgränder, brustna förhoppningar och desillusion hos de kvinnor som satt idealet på prov. Tove Schunnessons ”Tripprapporter”, Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” och Sofia Rönnow Pessahs ”Männen i mitt liv” kan läsas som just detta: tomheten bortom det frigjorda sexet.
Så vad är alternativen? Skribenter som Malte Persson har presenterat den litterära kontrarevolutionen som posterotisk och i den sett njutningens slut. Andra kopplar den till en reaktionär övergång till med nykonservatismen som ledstjärna. Trots att diskussionerna onekligen är intressanta tror jag att de skjuter över målet när det kommer till att diagnosticera brytningen med den kulturrörelse som blivit betraktad som en sexuell revolution.
Att presentera nya ideal och nya generaliserade hållningar till sex hjälper föga, det skapar bara nya fängelser, nya krav, nya normer. Kanske är det snarare så att idealet om den sexuellt frigjorda kvinnan aldrig skapat kvinnor som känt sig fria? Som ideal och ideologi har den sexuella frigörelsen lämnat mycket övrigt att önska. Frågan bör därför ställas: Betyder den kvinnliga sexuella frigörelsen verkligen frihet, eller är den bara en i raden av manliga fetischer som fått passera genom historien?
Sexuell frihet är viktigt. Varje individ bör själv få bestämma över sin sexualitet, över sin kropp och sitt sexliv. Det är en grundläggande mänsklig rättighet, och frihet kan inte definieras som annat än en känsla hos individen. Kanske är det där idealet bör ligga? Inte i den sexuellt frigjorda kvinnan, utan i kvinnan som faktiskt känner sig sexuellt fri, och som gör det på sina egna villkor?