Dagisgrupperna som svärmar mot skolskogen, nötskrikorna och de näringsidkande skatorna är inte allt. Det finns någonting annat, innan allt.
I de väldiga granarnas toppar ett blygsamt liv, tecknen av en rörelse mer än själva rörelsen. Just i de största granarna, de som spirade ur mossan innan förra seklet var nyblivet, allra högst upp i dessa granar är någonting ihärdig. Smått, mycket smått. Och ihärdigt.
Egentligen antydningar, snabba streck femton meter över marken, en skiss. Små, asymmetriska förändringar när grenarna däruppe böjer sig undan vinden. Någonting gör motstånd, ändrar mönstret, viljar sig.
Ibland flyttar sig alltsammans, streck och punkter överförs till nästa träd, en programkod.
Det måste ha varit så allting började en gång.
Innan barnens larm, innan nötskrikornas brutala inflygningar.
En obetydlig asymmetri. En avvikande rörelse.
Därefter var allt möjligt.