Tidskrift
Provins 4/2023
Djuren tillskrivs våra inre egenskaper utan att vi någonsin kan efterfråga deras. Hunden må lyda eller yla, men vilken är hundens sanning? Samtidigt är tomrummet mellan oss en utmaning, djuren kan tryfferas med vilken fyllning som helst. Det gör också tidskriften Provins med sitt senaste nummer som följer djurtemat.
Det går sådär, nästan ingenting i de olika bidragen, tänker jag, handlar om någonting annat än skribenterna själva, de tänker som sin tid. Djur som projektionsyta, historieobjekt, minnesfragment. Bäst går det i numrets längsta bidrag, som samtidigt utgör vinnare av ”Norrländskt text”. En samtidsallegori om flykt och tillhörighet, en grundligt humanistisk saga om kattor på flykt från en ond värld, kattor ombord på flyktens fartyg, kattor som försöker rota sig i ett nytt land, kattor som finner sitt språk. Ett vackert exempel på en text som drar iväg, som inte försöker skriva programmatiskt. Visserligen i tidens frågor men inte i tidens anspråk. Det är då det blir litteratur. Tyvärr lider väldigt många av de övriga bidragen av motsatsen, svaga uttryck av renade avsikter. Temats konstnär är Lars Pirak (1932-2008), som får en förtjänstfull genomlysning av Lars Hansson. En konstnär som inte vänder sig efter berömmet, ojämn, men alltid i rörelse.
Tidskriften Provins utför en ständig balansgång, som bäst lyckas ambitionerna när de tillåter sig lite smuts på händerna, när det litterära får en näve jord från samhället, som en oro, ett aber att inte tunna ut sig till det förutsägbara. Nu invänder ni att en litterär tidskrift ska väl ändå förhålla sig litterärt, och på det svarar jag att en tidskrift som inte släpper in tid, klass, stämning och oro från samhället har svårt att hålla sig vid liv och väsentlighet. Litteratur består av fruktbara motsättningar, inte av budskap. Provins redigeras ofta till att vara en fragil varelse, en gestalt av alabaster som plågas av sina försök att både distansera sig och ta sig an den brutala verkligheten.