Kontext
Kristina Sandberg i samtal med Kerstin Wixe
Ebeneser tisdag 12 oktober klockan 19
Mitt under succén med Maj-trilogin drabbades Kristina Sandberg av bröstcancer. Det resulterade i den boken "En ensam plats" som släpptes i våras där skriver hon om sin egen sjukdomstid där kriser avlöste varandra i skuggan av ett potentiellt dödshot.
Och publiken som slutit upp för att lyssna bjöds på en annorlunda introduktion till texten. Till tonerna av Birgitta Henriksson pianospel läste Kristina Sandberg högt ur sin självbiografiska roman – ett berörande och naket framträdande om en kvinna som tvingas nosa på döden på grund av tre knölar i ena bröstet. Men att det skulle bli en bok om hennes egen sjukdom var ingen självklarhet, utan snarast ett dokumenterade av vad som hände i hennes liv som senare växte till en bok.
– Jag kunde inte skriva boken jag ville skriva. Jag skrev boken jag kunde skriva och som skrev sig själv, säger Kristina Sandberg.
Boken, "En ensam plats", fick ett minst sagt varierat bemötande – allt från närmast avsky till djup empati.
– Jag har aldrig tidigare skrivit självbiografiskt. Det har varit läskigt och kanske också dumdristigt. Men ärligt var jag verkligen inte beredd på det förakt mot svaghet som vissa recensenter gav uttryck för. Eller att utgivningen av "En ensam plats" skulle debatteras offentligt i flera veckor utan att man diskuterade texten, utan något helt annat, säger Kristina Sandberg under kvällens senare samtal med Kerstin Wixe.
Hon är nämligen inte säker på att hon i framtiden kommer att skriva lika självbiografiskt utlämnande som i "En ensam plats".
– Jag menar förvisso att konstens uppgift är att blotta sig. Det är mitt estetiska ideal, men inte till vilket pris som helst. Jag var oförberedd på vilken ilska sjukdom och kvinnokroppen kan väcka, säger hon.
Boken beskriver hennes upplevelser under denna turbulenta tid i hennes liv, där även hennes far dör och en släktgård i Boliden ska säljas och tömmas. Men framför allt genljuder ett mantra – "jag vill inte dö från mina barn" – men lika mycket en vilja till livet.
– När man har akut dödsångest blir livet trångt. Det går inte att vara i nuet för att det är för hemskt. Det går inte heller att tänka på framtiden. Nu är jag botad och jag har alltid varit tacksam över mitt liv – att jag berikats med gåvan att vilja leva, säger Kristina Sandberg.