– Alla verk anknyter till tankar om vad vi vill med vårat samhälle, inte minst med tanke på barnen, säger Cecilia Rosenlund.
"Jag tänker på Framtiden" är en utställning i traditionella tekniker som oljemåleri och keramisk skulptur. Samtidskonst, menar Cecilia Rosenlund som värjer sig mot att vissa tekniker klassas som samtida konst där den traditionella hantverkskonsten snarast fått en "gammalmossig" stämpel.
– Jag menar, jag gestaltar samtida frågor i mitt konstnärskap. Berättelser och kommunikation i en samtida kontext. För mig är det samtidskonst lika mycket som videokonst och den textbaserade konsten. Jag är ärligt inte intresserad av att skriva en tjock avhandling som ska förklara min konst. Den upplevelsen vill jag lämna öppet till betraktaren, säger hon.
En återkommande tematik i hennes konstnärskap är barnperspektivet, inte minst ett ifrågasättande av skolans uppgift.
– Jag har jobbat både som klasslärare och nu som specialpedagog med barn som inte får till det. Barn som förutom en särskild utsatthet, precis som alla andra barn, fötts in i en värld med stundande miljökatastrofer och krigshot. Min återkommande fråga är vad vi egentligen vill med skolan. Handlar det om att låta barnen utvecklas och växa som människor eller trycka in dem i en mall och skapa "goda" samhällsmedborgare. Där finns en maktstruktur jag intresserar mig för.
Hon lyfter lusten till att lära som avgörande för att barn ska kunna prestera – en upplevelse hon själv har av sin egen skolgång på mellanstadiet i Piteå.
– Min skolfröken Elsa Eriksson är min stora förebild. Vi mådde så bra med henne som pedagog. Nyckeln var att hon såg oss, var sträng men också snäll och kunde i sin undervisning låta oss växa som människor.
Konsten, menar hon, har sedan barnsben varit hennes sätt att hantera samhället, dess maktstrukturer och vardagen. Kort sagt ett sätt att bearbeta vad hon tänker. Ett exempel är den stora målningen med hennes barnbarn Liv vid en järnvägsövergång och flygplan med fallskärmstrupper som befolkar himlen i en norrbottnisk miljö.
– Visst, det är stora frågor men också allmänmänskliga frågor om hur vi vill att livet och samvaron med andra människor ska se ut i framtiden. Jag tror nämligen att fler och fler börjat fundera över andra saker än vilka underkläder man ska köpa eller vilka loungefester man ska gå på, säger Cecilia Rosenlund.
Fotnot: "Jag tänker på Framtiden" visas på Piteå konsthall fram till och med 31 december.