Det är helt avgörande att historien grundas på ett klarsynt och vetenskapligt arbetssätt, inte på myter, skönmålningar eller nidbilder. Tanken tål att begrunda.
Har den 100-åriga byggnaden på ”Udden” ett omistligt värde i sig, alltså unik och kanske av K-märksstatus, eller är den värdefull för att den åskådliggör hur en del av det gamla Luleå såg ut, alltså hjälper lulebor att uppfatta sina rötter. Den tanken fanns bakom återuppbyggnaden inför stadens 300-årsjubileum 1921. Rådhuset skulle också bli en pusselbit i ett ”norrbottniskt Skansen”, den idén bars fram av Norrbottens läns museiförening, senare omvandlad till länets Hembyggsförbund. Hela projektet drevs av dåtidens regionala elit, med landshövdingen i spetsen.
Vid 300-årsjubiléet samsades det förflutna och samtiden om uppmärksamheten och utrymmet. Inramningen knöt an till traktens långa historia. En utställning visade bygdens befintliga näringsliv, dess produkter och styrka. Retoriken var nationell, lite storvulen, men också framtidsinriktad. I själva verket var det ekonomiskt svåra tider i Norrbotten under 1920- och 1930-talen, detta diskuterades i andra fora, inte vid jubiléet.
I rådhuskopian inrymdes Norrbottens museums samlingar i 15 år till 1936, när nuvarande muséet togs i bruk. På ”Udden” fanns det mesta av Luleås konstruerade historiska miljö, egentligen i magraste laget för att fylla rollen som friluftsmuseum. Runt 1970, när Hägnan i Gammelstad började byggas upp, övertog den platsen som traktens historiska hembygdsmiljö. Till kyrkstaden kunde både staden och landsbygden knyta an, låt vara att Hägnan mest återspeglar den senare. Rådhuskopian stod kvar på ”Udden”, efterhand allt mindre utnyttjad men allt mer förfallen. Nu har frågan ställts om rivning eller restaurering, i dagsläget tycks det få stå kvar.
När det verkliga rådhuset byggdes i början av 1690-talet var det en tung börda för stadens borgare. De levererade material och ställde upp med dagsverken, allt återberättas i arkivhandlingar från allmänna rådstugan och magistraten, de lokala instanser som styrde staden under århundraden. Rådstugan låg i centrum, i nuvarande stadsparken, detta var den tredje i ordningen sedan staden fått sitt nya läge 1649. Årtiondena runt sekelskiftet 1700 var mycket svåra tider på grund av missväxter, långvariga krig och farsoter.
I rådhuset utspelades det lokalpolitiska livet, där sammanträdde rätten och i källaren var en liten stadskrog inrymd. Den äldsta avbildningen av rådhuset, när det faktiskt var helt nytt, finns i ”Svecia Antiqua”. Planschverket hade propagandakaraktär och rådhusets storlek var starkt överdriven. Efter 150 år var rådstugan svårt förfallen, borgarna var motsträviga mot kostnader för reparationer, och på 1840-talet började diskussioner om en nybyggnad.
1850-talet var händelserikt i Luleå, bland annat byggdes residenset och stadens förvaltning moderniserades genom att drätselkammare inrättades. Den gamla rådstugan konstaterades vara en skamfläck för staden. Ett nytt rådhus kunde invigas 1861, anpassat efter tidens behov, även detta i stadsparken.
Efter diverse krångel såldes den gamla rådstugan, köpare var handelsborgaren och redaren H A Benckert, en driftig karl, stor inom brädexporten, inflyttad från Stockholm. Timringen från byggnaden användes till ett hamnmagasin på Pontusudden, Luleås dominerande träexporthamn vid mitten av 1800-talet. Benckert hade ett herrgårdsliknande hus, med lulemått, högt upp i Båthusbacken. Dessutom var denne inflyttade stockholmare den förste i Luleå med att ha sommarboende på Mjölkudden. På sommarvillan hade han en smidd vindflöjel från gamla rådhuset, med årsangivelsen 1694. Benckert var främst handelskapitalist, men man kan skönja influenser hos honom från den framväxande industrikapitalismen.
För borgarna i Luleå var det en tydlig lättnad att utan kostnader bli av med gamla rådhuset. Ingen andades en rad om bevarande och historiens vingslag. Stadens elit inom förvaltning och näringsliv hade blickarna riktade mot framtiden. Näringsfriheten både lockade och skrämde. Tiden var dynamisk och då brukar inte segrarana tänka på historia.
Det rådhus som invigdes 1861, som efter något år hyste både stadsfullmäktige och landstingsmöten, rådhusrätt och en modernitet som telegrafen, utplånades från jordens yta i maj 1965, i svårt förfallet skick. Detta gjordes grundligt eftersom det som sista samhällstjänst var övningsobjekt för brandkåren. Från 1925, i nästan 40 år, hade huset fungerat som bibliotek och det är i den egenskapen som äldre lulebor minns huset.
Luleås 1950- och 1960-tal präglades av stark framtidstro. Det nya stadshuset från 1958 var en skyskrapa, återigen med lulemått, nya bostadsområden tillkom, i riket var det rekordår, och Luleå fick sin del. Rivningar av äldre trähus pågick ständigt, både av ruckel och av stilrena större timmerhus. Nedbränningen av rådhuset framstod närmast som en rationell och oproblematisk självklarhet.
Tillbaka till rådhuskopian från 1921 på ”Udden”. Det finns en dramatisk, angelägen och lärorik historia kopplad till Luleås rådstuga 1693- 1861. Kopians, eller replikens, historia är också värd att uppmärksamma, åtminstone från dess 40 första år. Nu har den länge levt i skymundan.
Anblicken av rådstugan väcker känslan av att ”så var det förr i tiden”, original eller ej. Att återskapa historiska byggnader behöver inte vara fel i sig, men det är önskvärt att de kan få en vettig användning och bli mer än enstaka åskådningsobjekt. Många trähuspärlor revs i Luleå på 1950- och 1960-talen, till exempel Gällivarebolagets fina hus, en gång tillhörigt Hermelins brukskomplex, en timrad herrgård med drag av bruksarkitektur. Det finns inget hus bevarat i Luleå från 1600-talet att vila blicken på, rådhus eller annat.