Det låter förvisso som att Marie Geneviève van Goethem levde sin dröm, men det är med samtidens ögon. Då var det nämligen bara fattiga flickor som var dansöser vid Parisoperan.
– Egentligen var de sexslavar, till pedofiler och andra män som befolkade kulisserna och omklädningsrummen på Parisoperan, menar konstnären Gunilla Samberg.
I sin utställning "SomKropp – till Marie och Marlene" gestaltar hon flickors utsatthet kontra rätten till kropp och liv, fantasi och framtid med utgångspunkt i Marie Geneviève van Goethem livsöde. En levnadsteckning hon följt sedan hon 19 år gammal reste till Paris för att studera konst och vilsen i storstaden såg Edgar Degas skulptur "Little Dancer of Fourteen Years" på ett museum.
– Jag kände direkt en sorts samhörighet med Marie, säger Gunilla Samberg.
Skulpturen av Marie Geneviève van Goethem präglades av dåtidens intresse för frenologi som kort handlar om att mentala förmågor, begär och läggningar är lokaliserade till så kallade organ i hjärnan.
– Edgar Degas skulpterade Maries huvudform på samma sätt som de kriminella män i fängelser han också avbildade. Han överdrev och gjorde deras ansikten platta. Egentligen direkt kopplat till skallmätningarna i Sverige.
Marie Geneviève van Goethem öde finns beskrivet i boken med samma namn som skulpturen skriven av Camille Laurens. Och det är ingen solskenshistoria. Hon blev våldtagen innan hon fyllt 15 år, missade lektioner på grund av sina modelluppdrag för Edgar Degas som var hennes "beskyddare" vilket ledde till att hon förlorade jobbet på Parisoperan och slutligen blev prostituerad.
– Min intention med utställningen är att länka samma nutid med dåtid och upprätta Maries och alla hennes medsystrars heder. Jag vill befria dem, liksom samtidens alla flickor och kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp från skuld och skam – häva tystnadskulturen. Det bästa med Metoo-rörelsen är att den äntligen gett oss ord för att beskriva sexuella övergrepp och dess konsekvenser. Nu kan vi samtala om det, säger hon.
Även Markus Lantto har en ytterst politisk inriktning på sin utställning. För första gången i sitt konstnärskap är hans ursprung som kvän gestaltat.
– Egentligen handlar det om allt jag inte kan om min egen historia, berättar han och pekar på de trätavlor han ställer ut som alla egentligen saknar innehåll. Istället är det titlar som "Renskötande kväner vid aitta" och "Saitta-Jaako återfår sin stulna häst" som bär dessa dunkla bilder, menar han
Han säger att kväner och samer utsatts för samma övergrepp i en aktiv försvenskningspolitik och hoppas därför att kväner kommer att få urfolksstatus.
– Precis som många samer tillhör jag också en generation som aldrig fick lära mig kvänernas språk. Men jag är inte ute efter konflikt, utan söker bara svar och dialog, betonar han.
Markus Lantto är speciellt inbjuden på grund av konsthallens bärande tematik för tre av utställningarna – nämligen fokus på offentlig konst – där Markus Lanttos skulptur "Älg i solnedgång" finns representerad ute på Kronanområdet.
– Vi vill visa allmänheten på den offentliga konstens plats i vårt samhälle. Därför bjöd vi in två av konstnärerna som finns representerade offentligt i Luleå för att visa upp deras konstnärskap, säger Hans Sundvall, Konsthallen.
Förutom Markus Lantto är därför Anna Svensson inbjuden. Hennes offentliga verk "Forever Young" finns också ute på Kronanområdet vid en tänkt parkour-park.
– Jag tänkte på ungdomar som upptäcker sitt grannskap under ljusa sommarnätter när jag skapade den skulpturen, säger hon.
Anna Svensson visar upp ett mycket färgstarkt konstnärskap där måleriet utvidgats till tredimensionella figurer. Abstrakta berättelser där mönster, struktur, kontraster och ljuset är betydelsebärande i ett konstnärskap som vanligtvis bygger mycket på improvisation.
– Det jag vill förmedla är en energi – lager av information som människor i samtiden exponeras för. En kommentar till det flöde av bilder vi måste förhålla oss till idag, säger Anna Svensson.