När det blev dags att skriva masteruppsats gav hon sig in i ett känsligt ämne. Genom duodjin ville hon undersöka relationen mellan de nordsamer och lulesamer som idag lever på samma marker, bland annat i hennes egen sameby, Sirges.
– Jag är tredje generationens karesuandosamer i det här området. Mina hemmamarker är inte i Karesuando, utan vid Sijddojávrre i Sirges. Också min pappa är född här, säger Laila Susanna Kuhmunen.
Tvångsförflyttningarna av nordsamer till sydligare renbetesmarker är ett av staten regisserat historiskt faktum. Att det skulle leda till spänningar mellan olika samiska grupper torde ha varit förutsägbart redan när det begav sig.
– Jag har funderat över trauman som uppstod när grupperna möttes. Såren kanske har läkt, men tiden har skapat fördomar och etablerat synsätt mellan grupperna. Inom samebyn talas det aldrig offentligt vad tvångsförflyttningarna betyder för situationen idag och jag undrar hur länge detta ska påverka oss.
Just nu arbetar hon som vetenskaplig assistent i Aida-projektet, ett samarbete mellan Samiska högskolan i Guovdageaidnu och Ájtte museum. Bakom sig har hon många år av akademiska duodjistudier vid just Samiska högskolan. Under bachelorstudierna arbetade hon med skulptur och en kollektion av sten. Genom den hedrar hon sina föräldrar, Per Olof och Dagny. Stenen där deras namn är ingraverade är en hörnsten. De andra stenarna gestaltar sommarbeteslanden nordväst om Jokkmokk.
– Först döpte jag den ena till Sarek och den andra till Padjelanta. Men så började jag fundera på vem som egentligen hade gett områdena de namnen och dragit de där gränserna. Renen går dit betet är och bryr sig inte om gränser. Det ledde till att jag också började ifrågasätta andra begrepp, som ”mina marker” och ”våra marker”. I det sammanhanget mötte jag en släkting som med ödmjukhet sade att det är lulesamiska marker. Då blev det självklart. Det är julevsámi eatnamat, luelsamiska marker - och mina marker också.
Laila Susanna Kuhmunen förlitar sig mycket på den kreativa processen i sitt arbete. Hon skissar ner drömbilder och visioner för att sedan konkretisera dem i konstverk med duodjin som utgångspunkt. I en bild går samiska ungdomar från Sirges och Jåhkågasska hand i hand i sina koltar uppför kyrktrappan, och i en filmperformance klär hon sig själv i lulesamisk kolt. En jättelik rosa sliehpá är fogad till ett mönstrat tyg som har skapats genom att bilden från kyrktrappan förts över på silketryckram. Verket representerar den lulesamiska skinnkolten. Men den konstnärliga gestaltningen var inte självklar när Laila Susanna satte igång med sitt masterarbete. Och den kom att ändras avsevärt under arbetets gång.
– Ett tag kände jag att nej, jag lämnar det här nu, det är för känsligt. Jag ville jobba med vördnad och kärlek, men var på väg åt fel håll. Men samma kväll fick jag en klar och tydlig bild av hur jag skulle utforma det istället.
Bilden Laila Susanna Kuhmunen såg var den av en blå kolt där högra delen var en karesuandokolt, medan vänster ärm, axel och sliehpan över bröstet var från jokkmokksdräkten. En ärrbildning skiljer dem åt, men det är en enda kolt, en hybrid, som håller ihop. I koltens långa släp förenas de båda duodjitradtionerna och symboliskt också människorna i dagens Sirges sameby.
Länge kände Laila Susanna Kuhmunen att gränserna mellan nordsamer och lulesamer fanns inom henne. Hon ville pröva att sudda ut dem. När hon uppnådde perspektivskiftet fanns bara ett ”vi” kvar. Då blev det också självklart att, för att hedra lulesamerna, klä sig i lulesamisk kolt. I en filmperformance, där konstnären Roland Pantze håller i kameran, står hon framför en spegel och tar på sig jokkmokkskolten. Men innan hon genomförde sin performance reflekterade hon kring om detta kunde vara ännu ett övergrepp på den lulesamiska gruppen.
– I ett konstnärligt sammanhang kan jag göra det här. Det är ett försök att följa talesättet att ta seden dit man kommer, men också ett sätt att ära den lulesamiska gruppen. Det är vad jag har försökt att göra, hela vägen.
Även om Laila Susanna Kuhmunen agerar med respekt och söker försoning är ämnet något av minerad mark. Att en nordsame skapar konst av den smärta som drabbat många lulesamer kan vara nog så känsligt.
– Det krävs ett medvetandegörande. Idag pratas det mycket mer om det här än för bara några år sedan. Först med den medvetenheten kan en perspektivförskjutning komma, från ett vi och dom, till ett enda vi, säger hon.