Under några år blev den anarkistiska tidskriften Brands redaktion och Folket Hus ett andra hem för den unge syndikalisten.
Tillsammans med en grupp kamrater under namnet ”De Fria”, där bland annat Rudolf Värnlund, Viktor Andersson Vinde och Hedenvind–Eriksson ingick, fick han förtroendet att utge ett specialnummer av Brand, en särskild brandfackla riktad bland annat mot Sovjetunionens förtryck, arbetarklassens brackighet, obildning och kollektivistiska dumhet. Idealet för ”De Fria” var frihet genom bildning och kultur, inte tvång.
Utgåvan av Brand kallades Europas undergång och väckte irritation hos kollektivisterna. Särskilt Johnson angreps, kallades klassförrädare och kände sig till slut tvungen att lämna alltihop. Det blev landsflykt till Paris, där han stannade 20-talet ut.
I den för Johnsons författarskap viktiga novellsamlingen Natten är här, delvis skriven i Paris strax före hemresan år 1930, finns ett avsnitt ”Skymning gryning” med fyra noveller, alla iscensatta i antikens Grekland.
Johnson hade flyktigt tangerat antika motiv tidigare, men med antiknovellerna i Natten är här tar han sig till fullo an de klassiska och historiska motiven, de som senare ska prägla författarskapet med storverk som Strändernas svall, Spår förbi Kolonos, Moln över Metapontion och fler.
Den inledande novellen ”Pan mot Sparta” skildrar den unge spartanens Lyseos och hans uppror mot ett auktoritärt gubbvälde och en statsideologi vars strävan är att utplåna individualitet till förmån för en statlig och sektliknande gemenskap, en korrumperad kollektivism. Under en jaktutflykt till berget Taygetos, ledd av en hög ämbetsman, den pompösa eforen Theopompos får unge Lyseos nog och ber eforen dra åt Hades. Själv drar han till skogs, möter själve Pan, en gapskrattande gud som vill öppna krog i asketiska Sparta. Lyseos lär sig av skrattet och befriad från missriktad respekt, hånar han vid återkomsten Spartas eforer och geronter, de hycklande och rödnästa åldermännen i byrådet.
Så berättas sanningen om Johnsons och hans kamraters frihetliga uppror mot de maktbenägna kollektivisterna som en saga. Det blir ett uttryck för det såriga med Johnson och hans obekväma plats på den svenska parnassen.
Och det skulle bli mer.
Johnsons vårtal till Uppsala studenter 1951 väcker fortfarande svåra känslor hos delar av vänstern. Johnson gjorde då upp med ”tredje ståndpunkten”, de som kallade sig fredsvänner och besökte Stalinhyllande fredskongresser. ”De löper bara med,” sa Johnson.
Konflikten hade börjat tidigare. År 1947 undertecknade 31 svenska författare, inklusive författarförbundets styrelse, en hyllning till i år av oktoberrevolutionen. Johnson avstod men inbjöds vid samma tid att tillsammans med gelikar och motståndare hålla radioföredrag och lägga fram sina respektive uppfattningar om Sovjetunionen.
Moskva, som kände till Johnsons inställning, misstyckte och uppvaktade upprepade gånger Sveriges Radio och UD för att få dem att tysta Johnson. Vilhelm Moberg motionerade senare vid Författarförbundets årsmöte och begärde ett gemensamt och skarpt uttalande mot kommunisternas angrepp på svensk yttrandefrihet.
Motionen avslogs av styrelsen – författarförbundets eforer och geronter – som ansåg att just den yttrandefriheten, den fick vara Eyvind Johnsons ensak.
Sådan var länge Johnsons plats i den svenska kultureliten och är det nog på sina håll än idag.