Musik
Jakob Hellman: Äntligen borta
Den här skivan går knappast att bedöma utifrån strikt musikaliska kriterier. 1989 dundrade den då 24-årige Vuollerim-sonen Jakob Hellman rätt in i den svenska musikhistorien med ikoniska debutplattan ”...och stora havet”, fylld av lika medryckande som melodiskt och textmässigt snårskogsslingrande låtar.
Det såldes guld, priserna regnade och hyllningskörerna sjöng. Sen blev det tyst. Väldigt länge. Och medan skivans hits naglade sig fast på radiospellistor och samlingsskivor och det ikoniska alstret seglade allt högre upp mot den musikhistoriska stjärnhimlen växte mystiken kring dess ur radarn försvunna upphovsman.
Så dök Hellman oväntat upp igen för några år sedan för ett par framträdanden, men något nytt material verkade inte vara i sikte. Så går ytterligare några år och plötsligt sitter Hellman på bästa sändningstid i ”Så mycket bättre”. Och det osannolika har plötsligt blivit verkligt: En ny skiva. Efter nästan 32 år.
Hur låter den? Ärligt talat riktigt bra. Ibland rent av glimrande. Den på ytan märkligt ålderslösa 55-åringen levererar sina lekfullt allvarliga, nyansrika livsbetraktelser med omisskännlig, ungdomligt nervig stämma, i en musikalisk inramning som känns både tuffare och mer sofistikerad än den som tillhandahölls anno 1989.
Så rattas och framdrivs också musikmaskineriet av ett gäng prima norrbottniska popfullblod med Magnus Ekelund i spetsen. Ibland är det sprudlande euforiskt, en melodiskt slingrande vattenrutschkanefärd, som i ”Jag bor i himmelen”. I nästa stund varmt innerligt som i ”Jag kan inte säga hejdå till dig” eller i den fina tolkningen av ”I denna ljuva sommartid”.
Riktigt klösigt blir det i ”När det skymmer”, dåndimpande powerpop tryfferad med ironiskt mariachiblås och störtsköna dissonanser. Allt sammantaget: Hellman ter sig på många sätt ytterst välbekant. Ändå annorlunda, mognare och på samma gång sorgsnare och lyckligare än då.
Nu, när han accepterat sakernas tillstånd, kommit hem i sitt bortaskap och kan sträcka sig efter och omfamna sitt forna, liksom i tiden frusna, ungdomsjag, fylla det med 32 års extra erfarenhet. Det är märkligt och gripande. ”Ingen vet vad den här fabriken gör” sjunger Jakob Hellman i underbara ”Trettiofem”. Och nej, ingen vet vad den hellmanska musikfabriken ska producera härnäst eller när det ska ske. Kanske får vi vänta 32 år till. Jag har en bestämd känsla av att det kan vara värt det.