– Jag är mycket hedrad. Nu har jag råd att fixa mina tänder, skrattar hon.
38 år gammal, med två barn, kom Jila Mossaed till Sverige efter att ha kommit på tvärs med den iranska teokratin. Uppvuxen i ett intellektuell och icke religiöst hem i Teheran fick hon sitt genombrott redan 17 år gammal när hon fick ett antal dikter publicerade i den ansedda tidskriften Khoshe. Men att hennes kärlekshistoria med ordet, 32 år efter sitt möte med Sverige, skulle göra henne till efterträdare av Kerstin Ekman på stol 15 i Svenska Akademien beskriver hon snarast som en språklig triumf.
– Det är språket som visat mig vägen hit. Jag har hela tiden känt att jag har ett ansvar att berätta för världen om alla oss som tvingas lämna minnen för att dö i ett annat land, betonar hon.
Något språkgeni säger hon sig inte vara – dock en erfaren poet.
– Du vet, varje språk har en själ. Du måste närma dig språket för att hitta dess själ. Mitt barnbarn har många fler svenska ord än mig eftersom jag inte är född i detta land. Mina första två år i Sverige var jag också helt övertygad om att jag skulle återvända till Iran. Vi såg det alla som en omöjlighet att mullorna skulle kunna behålla makten. Jag köpte inte ens gardiner till lägenheten i Hagfors.
Det var efter att hon publicerat den persiska diktsamlingen "Minnets snabba gaseller" 1986, som den muslimska säkerhetstjänsten kom hem till henne i Teheran med dragna vapen. Då insåg hon att det var dags att fly. Det ursprungliga målet var Kanada där hon hade syskon, men i Turkiet förslog flyktingsmugglare Sverige och på den resan är det.
– Jag hade läst Ingemar Bergman, Pär Lagerqvist och annan svensk litteratur som översatts till persiska och den tystnad som finns i detta land passar mig. Det enda jag verkligen inte tycker om är blåsten i Göteborg där jag bor. Den gör mig otrygg, säger hon.
Men språket och vädret har hon sakta med säkert erövrat under sina numer 33 år i Sverige. Jila Mossaed beskriver det som hon har två språkdörrar. En på persiska och en på svenska och det är den svenska som numer öppnar sig först
– Nu drömmer jag på svenska, pratar, läser och tänker på svenska. Jag kommer aldrig att återvända, utan kommer att begravs i detta land, säger hon.
Språkbytet – från persiska till svenska – menar hon även gjort henne modigare.
– Persiska är poesins språk. Där har jag en ocean av ord att välja mellan medan jag står utanför den svenska ordbassängen. Jag tvingas välja vissa ord. Det har gjort mitt språk rakare och enklare. Många iranier menar att jag skrev vackrare poesi innan, men för mig handlar det om att rädslan försvann. I Iran har vi pågrund av förtryck från religion och kungar tvingats ta omvägar och skapa labyrinter i språket för att inte bli censurerade. Nu när jag skriver på svenska är jag mycket modigare. Jag ser det som en utveckling av mitt språk, betonar hon.
När hennes första diktsamling "Månen och den eviga kon" kom ut på svenska 1997 fick hon mycket bra recensioner trots att hon själv säger att hon var dålig på svenska.
– Men eftersom jag är poet måste jag kunna uttrycka mig, även om jag får tio ord på kinesiska. Jag menar, jag har alltid skrivit.
Benämningen exilpoet värjer hon sig dock emot, inte bara för att hon bott 33 år i Sverige.
– Jag var i exil även i Iran. Men visst exilen, liksom kampen mot orättvisor och censur, är en återkommande tematik i mitt författarskap. Jag är emot all religion, orättvisor och förtryck. Och varje språk som ger mig frihet att uttrycka mig mot orättvisa är mitt hjärtats språk", säger Jila Mossaed.