Det ritar tydliga konturer runt människan, inre och yttre. Samma kontrastverkan har det på samhället, det fyller politiken med ofta förskräckande innehåll och privatmoralen blir omöjlig att sköta på distanserat medelklassmanér. Den andre, flyktingen, sätter alltid sin existens på spel, men ifrågasätter också vår egen, åtminstone genom att rucka en smula på trygghetsfundamenten. Flyktingens drama förlägger akterna inom synhåll från köksfönstret.
Olika slutsatser dras av detta, de infernaliskt onda dominerar för tillfället, de samhälleligt goda och rimliga har tappat målföret. Systemkollapsen inträffade aldrig efter flyktingvågen 2015, mitt i högkonjunkturen dominerar den likfullt dagspolitiken med falska agendor och förödande kursändringar.
Allt detta framgår med lysande skärpa i den bulgarisk-tyske författaren Ilija Trojanows bok ”Efter flykten”. En samling korta reflektioner eller aforismer om detta utkastade tillstånd som slagit Europa med förvirring och bestörtning. Att gå från den uppenbara känslan till den djupare insikten är aforistikerns uppgift. Trojanow drar därför de globala slutsatserna, de som blir allt mer nödvändiga.
2000-talets nationalist är en undergångsfantast, en apokalyptiker, skriver han, klotets problem kan bara lösas av hela världen gemensamt. Bakgrunden dikterar detta: ”Ju mer utarmad planeten blir, desto starkare kommer gränsdragningens och utestängningens krafter att underblåsa den förintande kampen om de kvarvarande resurserna”. Nationalisten framkallar alltid domedagsscenen, åkallar undergången.
”Efter flykten” är också ett slutord för nostalgin, och det är nog lika bra att det blir utsagt, en gång för alla. Det finns ingen historisk återfärd, om man nu inte önskar sig ett totalitärt tillstånd. Vilket många gör. Det finns ingen tröst i tillbakablicken, på barndomens by eller kvarter, de är oåtkomliga av tid. Människan måste axla sin insikt och äntligen överlämna ansvaret för planeten till sig själv.