– Pjäsen har fördjupats – från repetitionstiden för ett år sedan till idag, säger en enig ensemble bestående av Jonas Hellman Driessen, Therése Lindberg, Gunilla Orvelius och Mats Pontén.
"Broarna i Madison County" är kanske mest känd som filmen med samma namn från 1995, i regi av Clint Eastwood och med honom själv samt hyllade Marilyn Streep i huvudrollerna. Pjäsen, ska sägas, är främst baserad på romanen med samma namn av Robert James Waller.
– Filmen bjuder på andra val och perspektiv. Inte minst barnens resa i sin mammas liv. Pjäsen adresserar främst Francescas berättelse, säger Gunilla Orvelius, som gestaltar den äldre Francesca medan Therése Lindberg är hennes yngre jag – den som möter den äventyrlige Robert Kincaid (Jonas Hellman Driessen) i en oväntad situation och som slutar i en passion där livsval utmanas.
När Norrbottens-Kuriren mötte ensemblen för ett år sedan under repetitionerna av just denna pjäs eskalerade coronapandemin. Därför var förutsättningen för teaterchef Gunilla Röörs regi att de fyra skådespelarna skulle hålla avstånd till varandra. Det vill säga ingen beröring, inga kroppar som faller i varandras armar – ingen realistisk passion – snarare berättas detta livsavgörande, passionerade möte mellan två människor och de val de gör – utan kroppslig kontakt.
– Visst, det finns en utmaning att gestalta närhet när man tvingas hålla avstånd. Men vi upptäckte att avståndet gav bra spänning, en mer laddad situation som verkligen berör på djupet, säger Jonas Hellman Driessen.
Det är nämligen inte filmen ensemblen förhållit sig till, utan pjäsen är något helt annat.
– Missförstå inte, filmen är svinbra. Vi såg den igen inför våra återupptagna repetitioner och bölade och grät. Filmen är ikonisk, men pjäsen är något annat. Varken jag eller Therése kan förhålla oss till Clint Eastwood och Marilyn Streep. Pjäsen ger snarare ett perspektiv på hela livet, säger Jonas Hellman Driessen.
Tack vare coronapandemin lämnar gestaltningen i Norrbottensteaterns uppsättning mycket åt fantasin, menar Gunilla Orvelius.
– Och publikens egen fantasi är det mäktigaste, menar hon.
De beskriver också gestaltningen av detta passionerade drama som en stillsamt berättad historia – där publiken vaggas in i frågeställningar om avgörande livsval.
– Kanske bidrar vår uppsättning till skilsmässostatistiken? Nej, skämt å sido, men visst ställer pjäsen frågeställningar om vad man gjort med sitt liv på sin spets. Det verkar inte heller spela någon roll vilken ålder vi adresserar. Vi hade provpublik av studenterna från Teaterhögskolan i Luleå i våras. De var lika berörda som äldre vi haft som provpublik, säger Mats Pontén som spelar Francescas man Richard.
Han beskriver sin rollkaraktär som nöjd med det liv han lever som bonde på Iowas landsbygd.
– Det är en snäll och ansvartagande man som tar hand om sin familj. Han är inget rötägg, säger Mats Pontén.
Richard och Francesca har egentligen en bra relation, menar Gunilla Orvelius.
– Men när passionen drabbar Francesca ställs hon, liksom Robert, inför livsval som påverkar dem hela livet, säger hon.
– Ja, inte minst är de ansvarfulla människor. De är mogna människor som gör mogna val. Och det är det som är så jävla sorgligt. De får ju leva med konsekvenserna av sina val hela livet när de både återvänder till de liv de redan har. Vem vet vad som hänt om de tagit steget, säger Jonas Hellman Driessen.