Arrangörer var Kramfors bokhandel och Magdalena och Jörgen Desén. Tova Alsterdal har sommarbott i Ådalen i närmare 20 år och har länge umgåtts med tankar om att skriva en bok om trakten. Men innan det kan bli en bok måste man ha en historia.
– Ångermanälven bygger samman den har trakten. Så mycket rörelse sker via älven, säger Tove Alsterdal.
– Därför känns det fantastiskt att få släppa den här boken just här.
Tove Alsterdal berättar troget om trakten och bygden, men människorna, hennes huvudpersoner, är uppfunna – även om de mycket väl skulle kunna finnas i någon av Ådalens byar. De heter Sjödin och Wedin och Stattin och Westin, som man gör i Ådalen. För passagerarna på Ådalen III berättar Tove Alsterdal om Eira Sjödin, polisen som vänt hem till Kramfors för att bland annat ta hand om sin mor som blir alltmer dement. Eira är nämligen en sådan person som tar hand om andra.
– En sådan är jag också, bekänner författaren.
Hon har många likar bland damerna ombord på Ådalen III. Det märks på alla nickar och igenkännande leenden.
I publiken finns bland andra svägerskorna Sonia Hedman, Näske, och Anita Hedman, Svanö. Sonia har kommit med bil över Skuleberget, där det fortfarande fanns plogkarmar efter söndagens snöfall.
De erkänner att de inte har läst någon tidigare bok av Tove Alsterdal.
– Men det är klart att man känner igen namnet, säger Anita Hedman som väntar sig att få göra en ny bekantskap.
Trogna deckarläsare, det är de. De tycker att en bok, en kriminalroman, känns äkta när man känner att författaren skriver ur personlig erfarenhet.
– Det gör ju hon, säger de och syftar på Tove Alsterdal och hennes 20 år i Kungsgår´n.
Kungsgår´n, alltså. Inte Kungsgården. Det är bara på Vägverkets skyltar som byn heter så.
För en Ådaling är platserna som Tove Alsterdal berättar om välkända. Undertecknad satte boken i händerna på en vän och sa åt henne att läsa första sidan. Hakan föll på henne när hon redan efter några stycken stötte på det gula huset i Bjärtrå som en gång varit affär.
– Det är Sahlbergs! Utropade hon.
Systerns och svågerns pannhus figurerar i boken, fast där kallas den ”smedjan i Lockne”.
– Jag fick syn på den när vi reste runt vid något tillfälle och bestämde att den skulle finnas med i någon bok, berättar Tove Alsterdal.
Det är nämligen så, berättar hon, att hon samlar på historier som någon gång kan komma till användning i en bok. I Rotvälta var det dags för pannhuset.