Författaren Mirja Unge om strävan efter närhet i text

Två författare möttes när David Väyrynen gjorde debut som samtalsledare när Mirja Unge gästade Kontext – litterär scen i Luleå. Ett samtal där språket stod i fokus och där publiken fick ta del av Unges analoga skrivprocess.

Den hyllade författaren Mirja Unge gästade Kontext - litterär scen i Luleå för första gången. "Jag ville egentligen bli poet", berättar hon.

Den hyllade författaren Mirja Unge gästade Kontext - litterär scen i Luleå för första gången. "Jag ville egentligen bli poet", berättar hon.

Foto: Göran Segeholm

Kultur2024-03-19 21:15

Kontext

Författaren Mirja Unge i samtal med David Väyrynen

Ebeneser, tisdag 19 mars klockan 19

Mirja Unge har hyllats som en av de främsta författarna i sin generation. Flerfaldigt ärad med många utmärkelser beskrivs hon som en författare med en ytterst säregen berättarstil där det mänskliga ges gestaltning med skavanker, tillkortakommanden och älskvärda sidor. Kort sagt, karaktärer som förmedlar liv. Och det är också den realismen Mirja Unga eftersträvar i sitt språk och sina berättelser.

– I verkliga livet finns inga skiljetecken eller punkter i ett samtal. Därför skriver jag som jag skriver. Jag ville egentligen bli poet, säger hon.

Samtalet denna afton berör mest hennes senaste bok "Hundnätter" som kom ut i början på detta år – en roman om en kvinna som återvänder till sin hemby med ett stort obearbetat trauma efter ett sexuellt övergrepp i tonåren. Efter sin återkomst till de forna föräldrahemmet sker de mest overkliga/hemska saker. Nadja, som huvudkaraktären heter, får ett uppspikat gäddhuvud på hennes ytterdörr, blir utsatt för en prejning och dessutom sker ett mord i byn.

– Det är en sluten by hon återvänder till – en by som avskyr insyn och har sina egna maktstrukturer. Det handlar om att acceptera byns regler eller bli utstött. Den mekanismen intresserar mig, säger Mirja Unge.

Det är nämligen tempot, rytmen i en berättelse hon främst mejslar fram, förhand på kollegieblock med blyertspenna och suddgummi i ett tidsödande arbete.

– Jag skriver högst en sida per dag, säger hon.

Struktur saknar hon också. Mirja Unge skriver intuitivt. Karaktärer, miljöer och själva berättelsen verkar födas fram organiskt. Redigerar i det skrivna orden gör hon sällan när det efter 50 sidor i kollegieblocket överförs till datorn.

– Min strävan är att komma nära det jag skriver om. Det vill säga att ge texten ett flöde, likt den reella verkligheten – realismen.

Och just realismen är något Mirja Unga återkommer till under samtalet. Inte minst glädjen över att kunna krydda en roman med små detaljer som flugornas parning eller blommors namn.

– Jag har skrivit mycket dramatik, där dialogen är bärande. Men där finns inte plats för dessa små detaljer i berättandet jag tycker så mycket om. Jag vill bjuda på upplevelser, likt poesi. Och jag skriver inte för läsare utan berättelsen tar sin väg, säger Mirja Unge.

Mirja Unge

Mirja Unge är en svensk författare. Med sin säregna berättarstil har hon hyllats som en av de främsta författarna i sin generation.

Unge debuterade 1998 med romanen Det var ur munnarna orden kom som belönades med Katapultpriset för årets bästa debut.

Sedan dess har hon givit ut romanerna Järnnätter (2000) och Motsols (2005), novellsamlingen Brorsan är mätt (2007) samt romanen Jag går och lever (2018). Det senaste decenniet har hon också klivit fram som en av Sveriges mest intressanta unga dramatiker och har spelats på Göteborgs stadsteater, Riksteatern och Dramaten; hennes pjäser är utgivna i volymen Var är alla (2015).

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!