Sergej Lebedev är en hyllad rysk författare i exil som översatts till tjugo språk. Han är även geolog med utbildning från Moskvas statliga geologiska universitet. I anslutning till årets Bok & Vandring i Jäckvik blev det också tillfälle att vandra till det gamla gruvområdet från norska Bolna.
– Jag var ung, 14 år, när jag började delta i expeditioner i det arktiska Ryssland och Centralasien för att hitta mineraler. Inte minst var jag inspirerad av mina vänner på universitet och föräldrar som var geologer. Att försöka hitta mineraler omgavs av en viss sorts romantisk idé.
I 1990-talets Ryssland var det svårt för unga att hitta arbete med en rimlig lön. Någon tillämpning av lagstiftning om mineraler fanns inte. Att studenter åkte runt och försökte leta efter spännande stenar var det då ingen som brydde sig om. Alla fynd kunde bidra till intäkter. Ryssland är en av världens största producenter av efterfrågade metaller och mineraler. Guld och järnmalm står för ungefär hälften av produktionen.
I anslutning till det geologiska universitet fanns en butik där studenter kunde avyttra fynd. De försåg museer och privata samlare med mineraler.
– Jag bidrog förstås så gott jag kunde. Det visade sig att jag hade viss fallenhet för att hitta sådant som kunde ha ett värde och sökandet påminner litet om att vara detektiv.
Efter sju år med geologistudier och fältarbete med mineralletning anställdes han som journalist på tidningen "Pervoje sentiabrja", första september. Året var 2002. Han hade även börjat skriva dikter. Det var det här som han främst i fortsättningen skulle arbeta med – att skriva.
Med åren hade resorna sammanfallit med sin egen familjs förflutna. Sergej Lebedevs mormor var gift två gånger. Hennes andra man hade varit statlig säkerhetsofficer och chef för ett Gulagläger som en del av administrationen av Stalins slavläger i Sibirien. I romanen "Vid glömskans rand", som först utkom på ryska 2011 (och 2017 i Sverige), finns en nedtystad familjehistoria som kommer upp till ytan när en ung man – geolog, precis som Sergej Lebedev – söker efter sanningen. Hans bok kom att hyllas i världsledande tidningar.
Vad kan ses på Nasafjäll? Med varsamma steg rör sig deltagarna mellan gungande stenblock och varp. Sergej Lebedev både hoppar och glider fram med skarp blick. I mörka stollar tänds pannlampan.
– I jämförelse med Alperna, som är en ung bergskedja där klippor och block är skarpa, rör vi oss här i ett riktigt gammalt område. Dessa berg är lugnare, mjukare till formen och de visar, för mig, en särskild skönhet. De krafter som en gång formade landskapet har för länge sedan släppt sitt grepp. Man blir medveten om vad tiden gör med naturen, säger Sergej Lebedev.
När en geolog pratar om tid handlar det om svindlande begrepp. Alperna formades med början ungefär för 35 miljoner år sedan och där vi vandrar på Nasafjäll rör vi oss i ett urbergsområde som är äldre än 1 500 miljoner år.
Sergej Lebedev berättar om vulkaniska och sedimentära bergarter och om de hav som fanns innan kontinenterna kolliderade. Några fossiler kommer vi inte att kunna se på Nasafjäll. De försvann när havsbotten pressades upp flera tusen meter över havsytan och senare bildade den fjällkedjan som vi nu har under våra fötter.
Sergej Lebedev står vid Silbonasigruvans kant. Här finns det djupaste schaktet som är 14 meter. Det är inga svårigheter finna kvarts i små block och bitar av glänsande mörk blyglans.
– Det jag kan se är att kvartskristallerna inte är särskilt stora, ungefär en centimeter, men det hindrar ju inte att de kan vara mycket större om man går djupare ned. Man ser flera exempel på hur man gjort försök, stora och små i berget, för att sedan ge upp, säger Sergej Lebedev och pekar på de många öppna schakten.
– En ådra har bearbetats två, tre, fyra eller fem meter och sedan har man gett upp. Det måste ha varit väldigt svåra förhållanden att bryta malm här. Jag kan tänka mig att människor kom hit med förhoppningar eller kanske av ren girighet, men att man aldrig lyckades hitta den där stora fyndigheten. Drömmen vilade på ett fata morgana, en illusion. För mig uttrycker landskapet en tragedi.
Det är inte för inte man undrar om Sergej Lebedev i tanken återvänder till sin gruvskildring från Gulaglägren i Sibirien när hans huvudperson i romanen "Vid glömskans strand" besöker gruvarbetare. Där befann sig romanens undersökande geolog i jordens innanmäte och betraktade gruvans villkor. För människorna, vars hälsa bröts ned, var horisonten en arbetsterm som avslutades i en återvändsgränd.