Torgny Lindgren till exempel menade att det mesta som en författare påstod var sant och direkt återgivet ur minnet antagligen var lögn, eftersom ingen minns så mycket som den tror. Jag har uppfattat det som att det mest varit äldre och mycket väl etablerade författare som vågat börja gräva i det där, som att de med ålderns rätt kunnat uttala sig, medan de fortfarande varit vid sina sinnen, innan demensen börjat sätta in.
Jonas Hassen Khemiri är visserligen väl etablerad, men definitivt inte gammal. Ändå vrider sig hans nya roman, Allt jag inte minns, helt kring hur människors minne och minnesbilder misstämmer med hur andra uppfattat samma sak. Och så är det naturligtvis, verkligheten händer i ögonblicket, de som är med uppfattar det som händer utifrån sin position: geografiskt, socialt, mentalt. Det är inte lika för någon, minnesbilderna färgas av hur den som minns just då kände sig, vad den nyss tänkt eller längtat efter.
För att få fram både poängen i historien, som ligger begravd under bokstäverna, och dessutom belysa undertexten som handlar om hur minnet förhåller sig till verkligheten, så vänder Khemiri på sin historia, vrider den ut och in, varv på varv, allt för att själv få tag i det viktigaste, själva kärnan. Läsaren måste anstränga sig, koncentrera sig. Läsningen känns därför angelägen, viktig rent av.
Upplägget är lika enkelt som genialt. Han har satt sig själv mitt i berättelsen. Det är han, författaren, som går runt och samlar ihop de olika huvudpersonernas minnesbilder av Samuel, han som dog. På så vis får läsaren känslan av autenticitet, det liknar reportage, vi får berättelserna ”oredigerade”. Då och då säger någon som insett att den sagt för mycket att han, Khemiri, borde stryka det som nyss sagts. Men han gör inte det, det står kvar och förstärker därmed närvaron i texten.
I de olika kapitlen varvas två röster, vilka det är får läsaren själv räkna ut, det framgår av innehållet. Och ur alla fragment och minnesbilder får vi själva en bild av hurdan Samuel var, och kanske också varför han dog på det sätt han gjorde. Men författaren skriver det inte någonstans på näsan på oss. På det viset blir vi som läsare indragna i berättelsen, vi blir subjektiva iakttagare som fäller omdömen och dömer. Och därmed på något vis ansvariga. För hur vi som läsare uppfattar berättelsen får förstås betydelse för hur vi återger den, och hur vi säger till någon annan vad den handlar om. Kanske vi tycker att en person har större skuld till att allt blev som det blev, kanske tror vi oss förstå. Allt medan författaren dold bakom tangentbordet lurar oss allt längre in bland bokstäverna.
Genom att använda ett sådant tilltal, genom att låta oss få vara med i alla intervjuer och få svaren levererade, kan författaren Jonas Hassen Khemiri på ett helt självklart sätt beskriva hur vardagsrasismen ser ut i Sverige. Bara en sådan sak som hur det känns att alltid bli tvungen att svara på dumma frågor om varför man heter som man heter.
Jag är full av beundran!