Bobby Love är den manliga sexroboten som överträffar alla mänskliga män. Hans specialitet är horisontalpenetration. Hans händer är utformade med hjälp av handkirurgi, hans syntethud känns mänsklig och hans fasta och höga rumpa är perfekt för de kvinnliga användarna att kupa sina händer kring. Givetvis kommer han med orgasmgaranti.
Marina Nilssons debut "Bobby Love" utspelar sig i ett framtida hyperkapitalistiskt teknokratsamhälle, där mellanmänskliga relationer liknar affärstransaktioner. Här är det självförverkligande och vinstmaximering som gäller. 34-åriga Catherine Lindell är framgångsrik försäkringsförsäljare, men även singeln som tröttnat på dåligt sex. När hon besöker företaget Sweroticas produktbutik bestämmer hon sig för att ge sexdockan Bobby Love en chans. Vad hon inte vet är att hon samtidigt väljs ut som försöksperson i företagets interna, och mycket etiskt tveksamma, användarundersökning. I produktutvecklande syfte övervakas allt hon gör med Bobby.
Sakta fördjupas deras relation. Bobby är inte bara en sexgud, han kan även diskutera och ställa frågor. Catherine köper kläder åt honom och somnar med kinden mot hans bröst, viskandes: "Jag tycker så mycket om att du är min."
Smarta sexrobotar är ett aktuellt ämne. Men i verkligheten är bara en av tjugo dockor manliga när en ledande sexrobotutvecklare skickar iväg sina första beställningar. I "Bobby Love" kastas perspektivet om; en kvinnlig blick riktas mot mannen som erotiskt objekt.
Hur ska vi egentligen använda tekniken? Den frågan dras till sin spets när Catherine börjar kräva mer av Bobby. Hon vill att han ska ha en egen vilja. Relationen liknar den i filmen "Her", där den smått kufiske Theodore förälskar sig i sitt operativsystem. Med skillnaden att filmen gestaltar relationen så innerligt att den framstår som det mest naturliga. Vem skulle inte bli kär i sin dator liksom?
Romanen brister när det kommer till att ge kropp åt det idémässiga. Poänger skrivs ut i stället för att gestaltas och karaktärerna känns för onyanserade och cyniska. Även om syftet är att blottlägga stereotyper så motverkas det av övertydligheten. En mer komplex skildring hade kunnat göra berättelsen riktigt otäck.
Men prosan flyter på bra och jag kommer på mig själv med att skratta högt vid flera tillfällen. Och det är just den plumpa och kontrastsökande humorn som är bokens starkaste kort.