Maja Runeberg och Jonas Hellman Driessen har gråtit en hel del under arbetet med föreställningen "Jag springer". "Det handlar om det värsta man kan tänka sig - att förlora ett barn", säger de.
– Jag kommer att springa cirka en mil varje föreställning, säger skådespelaren Maja Runeberg.
En ask med Kleenex står framme på ett bord på Scen 2 i Norrbottensteaterns lokaler där Maja Runeberg tillsammans med regissören Jonas Hellman Driessen just nu repeterar.
Det har nämligen fällts många tårar under arbetet med monologen.
– Det handlar om den mest fruktansvärda förlust som kan drabba en – att förlora ett barn, säger Maja Runeberg.
Både hon och regissören Jonas Hellman Driessen har barn i samma ålder som Anders Legarth Schmidts dotter Ellen, så igenkänningen är märkbar.
– Vi gråter men kan sedan gå hem till våra levande barn. Det känner jag en enorm tacksamhet över, säger Maja Runeberg.
De sticker inte under stol med att det är ett tungt ämne som kommer att avhandlas – en oerhörd smärta som kanaliseras genom löpning i en text som löper under 750 dagar med start när dottern precis dött.
– Det är inte en helt kronologisk berättelse utan texten bjuder på tillbakablickar med ljusa minnen av dottern. Men till skillnad mot andra dramaturgiska berättelser, som börjar med det hemska och sedan spolar fram några år för att berätta om vad som hände efteråt med de inblandade människorna, är man bokstavligen i sorgen i denna föreställning, säger Jonas Hellman Driessen.
Den danska journalisten Anders Legarth Schmidt började springa en timme efter att hans dotter Ellen dog i leukemi samtidigt som han startade bloggen "Jeg løber".
De beskriver texten som poetisk på ett sällsynt vardagligt sätt.
– Det är otroligt vackert och sorgligt med denna enorma kärlek som inte längre ges utlopp. Jag kan tänka mig att föreställningen kommer att beröra på ett högst personligt plan för publiken, säger Maja Runeberg.
Varannan kväll under två veckor kommer hon alltså att springa cirka en mil samtidigt som hon håller monologen i jagform.
– Visst. Det bjuder på en hel del utmaningar. Jag ska gestalta samtidigt som jag springer på ett löpband. Dessutom ska kroppen hålla. Jag har fött två döttrar och gick sönder lite efter den andra graviditeten. Samtidigt är flåset inskrivet i manuset. Anders Legarth Schmidt pressade sig själv till det yttersta för att förstå vad hans dotter upplevde. Hon kvävdes till döds när lungorna slutade fungera.
Maja Runeberg och Jonas Hellman Driessen menar att det finns många utmaningar med att sätta upp en monolog som genomförs springade. "Inte minst ska Majas kropp hålla", menar Jonas Hellman Driessen.
För Jonas Hellman Driessen, som går in som regissör för första gången efter 20 år som skådespelare, handlar det just nu om att hitta ett tempo i föreställningen som inte blir för statiskt.
– Det är i löpningen hon får kontakt med sin dotter – ett eget rum där sorgen och minnen kanaliseras. Texten behöver också luft och Maja ska orka alla föreställningar. Vi hade bland annat en värmeincident för någon dag sedan när jag fick gå in och bryta. Att springa och tala samtidigt gör att man förlorar mer vätska. Därför måste vi hitta en form som håller alla föreställningar eftersom Maja aldrig fyller på med vätska när hon springer, säger Jonas Hellman Driessen.
Fotnot: "Jag springer" har premiär den 29 maj på Norrbottensteaterns Scen 3 och spelas i två veckor.