Även om den svenska utgåvan av Herrarna satte oss hit är klar, är jobbet långt ifrån avslutat. Under januari har Elin Anna Labba arbetat med den samiska versionen som kommer efter sommaren. Samtidigt ska Elin Anna själv läsa in sin bok som ljudbok på svenska.
– Grundmaterialet till boken, intervjuerna, är på samiska. De jag har pratat med har en fantastiskt fin karesuandosamiska, som jag vill ska komma fram i den samiska utgåvan, säger hon.
Det hela började som ett sökande efter hennes egen historia. Att familjen hade tvångsförflyttats kände Elin Anna Labba så klart till, men vad som egentligen hade hänt var höljt i dunkel. De gamla som kunde berätta var borta.
Sammanlagt har det blivit mer än hundra intervjuer med personer som direkt påverkats av tvångsförflyttningarna. När minnen berättas väcks nya minnen och berättelserna fylls på. Hon har strävat efter att hitta det unika i vars och ens berättelse. I något fall ligger fokus på själva flytten. Andra berättar mer om den första tiden på den plats myndigheterna valt ut åt dem.
Det är tidsperioden från 1919, då den nya renbeteskonvention som blev orsak till förflyttningarna var klar, till 1932, som skildras i Herrarna satte oss hit. En tuff period på många vis för det samiska folket, förutom på grund av tvångsförflyttningar också genom rasbiologisk forskning, skolpolitik, bostadspolitik, vattenkraftsutbyggnad och en ny renbeteslag som fick långtgående konsekvenser. Elin Anna Labba låter läsaren följa åtta olika familjer som tvingas till flytt. Bland de intervjuade finns Ánne Márja Omma från Lainiovuoma. Hennes familj bodde på Sážžá (Senja) om somrarna och kom att tillhöra dem som förflyttades tidigast. Redan 1920 hänvisades familjen till Tuorpon i Jokkmokk.
– De vet att de ska lämna Senja för vintern, men de vet inte att de aldrig ska komma tillbaka.
Sorg är, säger Elin Anna Labba, det ord som främst kännetecknar berättelserna. Men de handlar också om kärlek, till markerna och till renen, och om hur mycket man är beredd att utsätta sig för att få leva det livet.
– Det finns en stor utsatthet i berättelserna, med spruckna relationer där man har tvingats lämna barn och syskon som man aldrig återser.
En del har avböjt att medverka, men många andra har berättat beredvilligt. De vill att deras historia ska bli känd. Också för dem själva.
– En del vet inte varifrån de kom eller när de flyttade. Det har hänt att jag har suttit med kartor och visat dem. Det var säkert i all välmening som föräldrar inte talade om det med sina barn, men det kan också vara en del av den samiska oviljan att prata om det som är svårt. De jag har intervjuat har blivit direkt påverkade av det som hände och vissa kommer aldrig att kunna lägga det bakom sig. Särskilt inte om det fortfarande finns konflikter som beror på tvångsförflyttningarna.
Elin Anna Labba säger att hon har fått väldigt mycket tillbaka under arbetet.
– De har gett mig tillgång till en hel samisk värld, ett helt annat liv och ett helt annat sätt att förhålla sig till marker, djur och människor. De berättar om hur man tackar naturen och om jojk och de har en relation till markerna som är helt självklar. Det är en andlig, filosofisk värld, som jag tror att vi ständigt förlorar lite av och som jag gärna vill förmedla vidare.
När hon började sina efterforskningar hade hon själv velat ha något att läsa, och därför hoppas hon nu att boken ska fylla just den funktionen. Att människor kan hitta, eller i alla fall komma närmare, sin historia.
– Men jag vill förstås också nå de svenska läsarna. Det här är inte bara samisk historia, det är en del av den svenska historien. Och det är på tiden att den samiska historien räknas som en del av den svenska.