Fritt efter boken, "Näktergalen. En biografi över Jenny Lind" av Ingela Tägil, har Norrbottensteatern valt att gestalta ett livsöde av en av Sveriges första stora megastjärnor.
– Det är svårt att förstå. Jag menar hon skapade "Jennyfeber" redan på 1800-talet, långt innan Beatles fick unga flickor att svimma av hänföring, säger skådespelaren Hanna Edh.
Det handlar om Norrbottensteaterns föreställning "Näktergalen" som just nu repeteras på teaterns scen 2 – en livsberättelse om den unga, fattiga oäktingen Jenny Lind, som enligt myten, blir upptäckt när hon sjunger i ett fönster och endast nio år gammal ges en plats på Dramatens elevskola.
"Jenny Lind hade en ytterst komplex bakgrund, uppvuxen i de fattiga Klarakvarteren i Stockholm som oäkting till att bli en megastjärna inom operavärlden. Det är den dramatiska bågen vi gestaltar", säger regissören Michaela Granit.
– Hon var banbrytande. Innan hennes debut på den internationella operascenen hade sopranstämmorna främst sjungits av unga pojkar, kastratsångare. Men Jenny Lind var även banbrytande på andra sätt. Trots att hon var omyndig, likt alla kvinnor vid denna period, hade hon kontroll över sina inkomster. Inte minst gav hon bort mycket till välgörenhet och vägrade ta emot gage i sitt hemland Sverige, säger skådespelaren Karin Paulin.
Det är också Karin Paulin som kommer att gestalta den "vuxna" rösten av Näktergalen från Sverige.
– Hon sprängde mark både för vad kvinnor då kunde göra, men också musikaliskt. Opera kräver en större klang – en klang som skär genom orkestern. Jenny Lind hävdade alltid att hon lärt sig sjunga av fåglarna samt ett hårt arbete – en ära hennes berömda franska sånglärare Manuel Patricio Rodríguez Garica nog hoppats få. Sorry för honom, men det är Jenny Lind alla minns, säger hon.
Det är svårt att inte beröras av denna framgångssaga. Vi skriver 1800-tal där en fattig flicka växte upp, utvecklades och slutligen tog världens operascener med storm.
– Samtidigt beskrev hon sig själv som liten, brednosig och ful. Det offentliga livet tärde på henne. Hon var megastjärna, frigjord men längtade kanske främst efter ett hem. Hon hade ju själv varit utackorderad i olika familjer, följt av Dramatiska elevskolan under flera år under sin uppväxt. Och med tanke på hennes bakgrund är det inte svårt att förstå att ett stabilt hem var betydelsebärande, trots hennes framgångar, säger Kristine Gulbrandsen.
Regissören Michaela Granit vill se ett mer samordnad rörelsemönster i en av scenerna och går in själv i gestalningen.
Tillsammans med hela ensemblen, som även består av tre musiker, hoppas de bjuda på en berörande föreställning om den första svenska operastjärnan Jenny Lind.
– Samtidigt skönt att det inte finns några inspelningar av hennes sång. Vi kan tolka fritt, menar ensemblen.