Ifjol firade Lumio bokförlag 20 år och till jubileet det lät hon för första gången trycka upp en fotobok. Storslagna och vackra bilder från Tornedalen togs av maken Leif Lumio.
I år har det blivit något av ett barnboksår på Lumio förlag. Snart kommer ”På resa längs Torneälven” och ”Hillas målarbok” av Carina Kero Esberg och Sofia Kero Åkerman, liksom ”Trollkarlens katt” av Lena Håkansson med illustrationer av Martina Lundgren, berättar Christina Snell Lumio entusiastiskt.
Det finns ingen utbildning i att bli bokförläggare. Hon har fått lära sig allting genom egna – ibland dyrköpta – erfarenheter. Hon har genom att prova sig fram fått veta vilka tryckerier som är bäst att samarbeta med, hittat duktiga illustratörer och tagit reda på hur filerna med allt innehåll ska levereras. Det svåraste är nästan att bedöma hur stora upplagor hon ska satsa på. Trycker hon får många blir hon inte av med dem. Trycker hon för få måste hon beställa en upplaga till och det blir en merkostnad.
– Många tror att jag har ett tryckeri i källaren, men det har jag inte, säger hon leende.
Hon anlitar tryckerier i Sverige, Finland, Estland och Polen.
– Alla har olika specialiteter. I Polen är de väldigt noggranna och hör av sig om någon sida ser konstig ut. Sådant uppskattar man.
I början hände det att hon fick hem böcker med så dålig bindning att sidorna lossnade.
– Man var nästan gråtfärdig och fick ringa och bråka med dem.
Att vara teknik -och dataintresserad är nästan en förutsättning menar hon. På senare år har hon lärt sig att göra e-böcker och även några ljudböcker.
– Ljudböcker är mycket mer komplicerade att producera än vad man tror. Du ska dels betala någon som läser in dem, dels betala för en studio. Det blir nästan dyrare än att vanliga böcker.
Drömmen om ett bokförlag började ta form redan när hon var liten.
– När jag var i 12-13-årsåldern hade jag faktiskt en egen hästtidning, så just det här med att skriva och publicera andras texter har varit ett stort intresse hela mitt liv, berättar hon.
Christina Snell Lumio är född i Luleå, men växte upp i Linköping. Tidningen hon gav ut hette ”Manen”. Hon använde först en egen liten hobbytryckpress från Clas Ohlsons, men sedan fick hon hjälp av sin pappa som jobbade på kontor på Saab och som kunde ordna bättre tryck.
– Jag uppmuntrade mina prenumeranter att skicka in sina texter och så fick de in dem i tidningen.
Innan hon startade bokförlaget studerade hon nationalekonomi, företagsekonomi, internationella relationer och arbetade som projektledare i olika sammanhang.
1988 återvände hon till släkten i Norrbotten, där hon hade tillbringat alla sina lov. Hon träffade sin nuvarande man Leif Lumio och flyttade 1993 med honom till Övertorneå, där han hade sina rötter. Han startade stensliperi i Puostijärvi, en verksamhet som han idag driver i Hedenäset. Själv kunde hon inte släppa sin gamla dröm om att få jobba med bokutgivning.
– För drygt 20 år sedan när den digitala revolutionen satte igång och man inte behövde så stora upplagor, utan kunde testa med 100 exemplar och se hur det gick, blev jag inspirerad och bestämde mig för att starta ett bokförlag.
Den första bok hon gav ut innehöll dikter och noveller som hon själv hade skrivit. Sedan fortsatte hon med någon bok per år fram tills för tio år sedan då det tog fart på allvar. Nu ger hon ut mellan tio och tolv boktitlar per år och arbetar 100 procent med förlaget.
– Jag tänkte att det säkert var många i Tornedalen som skrev och ville få sina böcker i utgivna. Men jag har märkt att språket är en tröskel här. De som inte har fått studera sitt eget modersmål tappar lätt tron på sitt språk och vågar inte skriva böcker har jag erfarit.
Så även om hon har en del lokala författare på förlaget är de flesta som skickar in bokmanus från andra delar av Sverige.
Varje år brukar hon ge ut någon bok på meänkieli. Den första var Pippi Långstrump som översattes av Kerstin Tuomas Larsson och Tuula Uusitalo och den är slutsåld.
Idag får hon in långt fler manus än vad hon har kapacitet att ge ut.
– Oftast räcker det med att läsa de fem första sidorna för att bilda sig en uppfattning om i fall det är något jag vill satsa på.
I regel bekostar hon allting och betalar sedan royalty till författaren. Hur försäljningen går beror mycket på hur aktiv författaren är i marknadsföringen av sig själv.
– Folk tycker om att få veta mer om den som har skrivit.
Distribution och marknadsföring är den stora utmaningen. Bokhandlarna har inte råd att ha böckerna i lager utan köper endast in på kundernas beställningar. I Övertorneå finns det inte ens någon bokhandel, däremot säljs hennes böcker i den lokala matvaruaffären och hos ABF. Hon säljer också via den egna hemsidan, i hennes och makens kafé och via sin hemsida, men framförallt via internetbokhandlarna.
Det händer också att en författare vill trycka en bok som de bara tänker sälja till sin släkt och då har de kunnat få gå in och köpa hela upplagan.
Det svåraste att få ekonomi i är lyrik. Det som går allra bäst är en serie böcker om vantstickning av Solveig Larsson.
– De säljer sig själva utan marknadsföring. Många hantverks- och slöjdbutiker köper in dem och sedan väntar de bara på nästa.
Varje höst sedan 2006 har hon haft en monter på bokmässan i Göteborg, där hon har knutit många nya kontakter, men i år blir det ingenting på grund av pandemin.
Hon har själv skrivit ett tiotal egna böcker. Det har varit dokumentära skildringar på uppdrag, en bok om surströmming och nu senast en roman om en änglamakerska som har funnits på riktigt och krävde en hel del research.
Att få ekonomiska bidrag för bokutgivningen är inte lätt. Hon har på sista tiden fått ett litet manusbearbetningsstöd från regionen för två av sina nya barnböcker. Därutöver har hon fått stöd av Kulturrådet för sin utgivning på meänkieli, men aldrig för några andra böcker.
Det är också svårt att få böckerna omnämnda i pressen, inte minst av de större rikstidningarna. Flera gånger har hon skickat ut pressmeddelande som har resulterat i besök av journalister som istället väljer att skriva om makens stensliperi. Hon kan inte låta bli att fundera över om det beror på att hon är kvinna.
– Det är klart att jag misströstar ibland och undrar vad jag håller på med. Men sedan får jag in ett nytt manus som jag tycker om och då tänker jag att det är ju det här jag älskar och vill göra.