Tidskriften ”Nordens Frihet” hade hört rykten om transporterna och avslöjade regeringsbeslutet. Allmänheten informerades först när tågen redan rullade genom landet. Transporterna utökades även med frakt av krigsmaterial under de tre år trafiken tilläts.
Men han var som sagt kommenderad att stå vakt när tysktågen fullastade med soldater stannade till för ett kort uppehåll.
”Jag funderar än i denna dag, vad och vem vi egentligen var beordrad att vakta och försvara”, berättade han. ”Jag var också i riksgränsen där norska motståndsmän kom kutande i beckmörkret med kulspruteeld baki ryggen. Men tysktågen var hemskare. Att vi bara stog där. Med bössan rätt upp och ner och tvingades se på. Dom öppna dörrar och drog ner fönstren, sprätte fimpar, spotta och storflina oss rakt i ansikte. Ett fullastat tåg med dom där hemskuniformerna mitt framför ögena. Och där stog vi bara ”
Senaste tiden har jag ofta tänkt på honom. Som barn blev han skallmätt i småskolan av en vitklädd doktor.
”Efteråt har man ju fattta vad dom var ute efter. Nog var det för jäklit. Men skolärarn rada upp oss som småkalvar framför den där karln. Att man sen som vuxen skull tvingas stå på järnvägsstation i Murjek och känna sej så gudsigt förbannad. Och int kunna göra nå.”
Han är borta sedan många år tillbaka. Då när han berättade förändrades rösten. Kroppshållningen avslöjade att han fortfarande brottades med starka känslor i samband med minnesbilderna.
Vem är inte att brottas med känslor i dessa tider när den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen planerar att delta i höstens val i tre av landets kommuner.
Om han levt nu, skulle jag ta med mig bullar och en kaffetermos och gå och hälsa på. Först skulle vi prata om lite av varje. Kanske skulle han berätta om snödjupet på trettiotalet då hästar och timmerhuggare fick slita hårt i skogarna. Men sedan skulle jag fråga hur han ser på det som händer med nazismen i dagens Sverige.
Jag tror att han skulle tala om ett dovt ljud som från slamrande tågvagnar. Från järnvägssträckor både här hemma hos oss och ute i Europa. Mörkt och skrämmande, som ett kvardröjt eko. En påminnelse att ta på största allvar.
Vi får int låta människovärdet stjälas mitt framför ögena på oss, skulle han säga. Dom som int inser måst man tala om för. Tiga och bara stå och glo är färdiggjort. Berätta!