Luleå kommun ändrade sin plan för bostadsbyggande i och med att planerna på Stålverk 80 , bland annat på Hammaren i Södra Sunderbyn. På bild övergivna husgrunder på Hammaren.
Stålverk 80 – Sveriges dittills största samlade industriinvestering
På kvällen den 10 juli 1973 kom TV:s nyhetsprogram ”Rapport” med ett avslöjande som slog ned som en mindre bomb i semester-Sverige. Enligt inslaget förelåg planer på att bygga ett nytt och mycket stort stålverk i Luleå. Att Luleå valts berodde på närheten till högvärdig malm, god tillgång på billig elkraft, goda hamnanläggningar och god tillgång på arbetskraft.
Ett halvår senare, den 25 januari 1974, beslutade NJA:s styrelse att stålverket, nu allmänt känt som Stålverk 80, skulle byggas. Den 21 mars lade regeringen fram sin proposition i frågan och den 28 maj antog riksdagen enhälligt regeringens förslag.
Beslutet innebar att två masugnar med en produktionskapacitet om vardera 2 miljoner ton råjärn per år skulle uppföras (NJA:s dåvarande kapacitet uppgick till 1,6 miljoner ton). För tillverkning av 4 miljoner ton ämnen per år skulle investeras i en stränggjutningsanläggning med åtta stränggjutningsmaskiner. Utöver detta skulle investeras i tre LD-syrgasugnar, ett kulsinterverk, ett koksverk, ett syrgasverk och tre kalkugnar. För att försörja stålverket med malm skulle ca 7 miljoner ton årligen inköpas från LKAB. Produktionen skulle ta sin början 1978. År 1980, då allt skulle stå klart, skulle 2 300 personer få sin sysselsättning i stålverket och lika många inom Luleå kommun som en följd av verkets spridningseffekter. Investeringskostnaderna (i löpande priser) beräknades till ca 4,6 miljarder kronor. Det var Sveriges dittills största samlade industriinvestering. Inte undra på att projektet kom att bli uppmärksammat och ifrågasatt.
Kritiken mot projektets ekonomiska förutsättningar blev massiv. Inte minst oroade kritikerna sig för att projektet skulle ta alltför stor andel av investeringsutrymmet i landet. De hävdade också att sysselsättningseffekten skulle bli större om man satsade på mindre kapitalkrävande verkstadsindustrier (ett likartat alternativ framfördes när byggandet av NJA diskuterades. Förf. anm.) Även om gjorda marknadsundersökningar hade pekat på mycket goda avsättningsmöjligheter var också detta något som ifrågasattes från flera håll.
Ändrat program för bostadsbyggande i Luleå
När planerna på Stålverk 80 blev kända fick kommunledningen revidera sina prognoser för Luleås utveckling. Kommunens invånarantal beräknades stiga med drygt 20 000 personer fram till 1980. För att möta denna befolkningsökning skrevs produktionen för bostadsbyggande upp från 5-600 till 2 000 lägenheter per år under återstoden av 1970-talet.
De områden som Luleås styrande riktade blickarna mot för att klara den ökade bostadsproduktionen var Hertsön, där man sedan 1970 var i full fart med att bygga ett större bostadsområde, Porsön och Björkskatan. Hösten 1975 fastställdes också stadsplan för Hammaren i Södra Sunderbyn. Också i Bodens och Piteås kommuner påverkades bostadsbyggandet med byggnation i Sävast och Rosvik.
Industriområdet för stålverket skulle ligga på öarna Gräsören, Yttre och Inre Sandskär samt Ryttaren och Lövören i direkt anslutning till NJA. Vattnet mellan öarna skulle fyllas ut med sand som pumpades upp från bottentäkter utanför Sandön. Sanden pumpades även ut över öarna för att skapa en jämn och användbar industritomt.
Verkets placering väckte en hel del oro för den miljöpåverkan i form av buller och luftföroreningar som den stora satsningen skulle medföra. Från företagets sida hävdades att, även om miljön skulle påverkas, skulle väsentliga miljöförbättringar uppnås jämfört med hur det var tidigare. Till det som skulle medföra förbättring hörde ett kraftvärmeverk som skulle förses med energiöverskott från ståltillverkningen och därmed minska den svavelspridande oljeeldningen i bostads- och industriområden.
Bild över det planerade industriområdet för Stålverk 80.
Beslut om etappuppdelning
Den 5 maj 1975 beviljade regeringen igångsättningstillstånd för stålverket. Några veckor tidigare hade Jan Friberg, projektledare för Stålverk 80, meddelat att man kommit fram till att genomförandet av det ursprungliga produktionsprogrammet krävde vissa justeringar. Detta tillsammans med kraftiga prisstegringar, förorsakade av den oljekris som utlösts av det så kallade oktoberkriget, innebar att projektet skulle bli avsevärt dyrare. Styrelsen beslöt att projektet, trots detta, i allt väsentligt skulle fortsättas enligt fastställd tidsplan.
När frågan kom upp i riksdagen våren 1975 var det flera som ställde sig frågan: Är det rimligt att fullfölja projektet? NJA gjorde stora förluster, världsproduktionen av stål var sjunkande och Stålverk 80 hade blivit betydligt dyrare (5,5-6 miljarder) då nu också planerna på ett med Kruppkoncernen gemensamägt valsverk fanns med i bilden. Förslag om etappuppdelning av projektet framfördes men röstades ner. Beslutet blev att verksamheten skulle fortsättas som planerat.
Den 16 juni tecknades avtal mellan NJA och Stora Kopparberg om bildandet av ett gemensamt bolag, Baltic Steel, för uppförande av ett varmvalsverk i Gävle. Syftet från NJA:s sida var att man därmed skulle få säker avsättning för ämnen från stålverket. Med planerna på de två valsverken hade Stålverk 80 kommit i ett nytt läge som gjorde det motiverat att genomföra projektet i två etapper. Med planerna på de två valsverken fick projektet en helt ny inriktning som skulle innebära en säkrare och mindre konjunkturkänslig avsättning av produktionen (två tredjedelar av produktionen skulle gå till ”egna” valsverk) och en i stort sett oförändrad lönsamhet. Dock till ett kraftigt stegrat kapitalbehov.
I detta läge krävde regeringen en fördjupad analys av kostnaderna för projektet. Samtidigt som projektet höll på att omprövas blev det klart att NJA:s resultat utvecklats i katastrofal riktning under 1975 och att styrelsen, i takt med NJA:s förluster, intog en stramare hållning till stålverkets begäran om finansiella medel. Kostnaderna för projektet (inklusive de två valsverken) hade fortsatt att stiga och uppgick i januari 1976 till 16 miljarder.
Layout över Stålverk 80.
Slutet närmar sig
Den oro som nu började anas för projektet medförde att flera nyckelpersoner sade upp sig under början av 1976. Det hela kulminerade med att NJA:s VD John Olof Edström avgick den 26 februari och att regeringen den 1 april föreslog en kraftig bantning av projektet. Den bantade versionen innebar att målet för antalet sysselsatta fortfarande var 2 300 men att ämnestillverkningen skulle minskas från planerade 4 till 2,5 miljoner ton per år.
Även om riksdagen antog regeringens proposition om den bantade versionen så var projektet inte i hamn. 1975 och 1976 var katastrofalt dåliga år för världens stålindustri. Vad som några år tidigare förväntats bli stålbrist hade förbytts i kraftig överkapacitet. Stålproduktionen föll på ett par år med 30 procent. Flera branscher med hög stålförbrukning försvagades kraftigt. Som exempel kan nämnas den för NJA så viktiga varvsnäringen som på grund av kraftigt stigande oljepriser och minskade oljetransporter gick från en tillverkning på 11 miljoner bruttoton 1973 till 1 miljon bruttoton 1979.
Avgörande för frågan om Stålverk 80:s framtid var om det fanns någon marknad för den planerade produktionen. Svaret på den frågan var, enligt företagets nye VD Björn Wahlström, att förutsättningarna saknades. När NJA:s styrelse samlades den 20 oktober 1976 tog en enig styrelse det formella beslutet att realiserandet av Stålverk 81 skulle skjutas upp tills vidare.
För Luleå kommun, som tvingats ta dyra lån för att klara sin del av projektet, innebar avvecklingsbeslutet ett hårt slag. För att lindra verkningarna ersattes kommunen av staten med 266 miljoner, eller 35 miljoner kronor lägre än det belopp som kommunen yrkat på.
I dag utgör den gamla stålverkstomten en stor del av det som nu benämns Luleå Industripark, navet för de stora satsningar som nu sker och som bara utgör en ytterligare förstärkning av områdets roll som det nav som Luleås industriella liv kretsar kring. Fröet till platsens roll i Luleås liv såddes med stadsflytten i mitten av 1600-talet och sökandet efter bättre hamnförhållanden än de som fanns i den gamla staden. Med malmbanans och malmhamnens tillkomst fick Svartön kraftigt ökad betydelse för Luleås och Norrbottens del. Ett förhållande som förstärktes med NJA:s tillkomst i början av 1940-talet. Det är därmed också ett utmärkt exempel på vikten av att vi, för att skapa ökad förståelse för händelser i vår tid, blottlägger hur nutid hänger samman med dåtid genom de långa linjer som löper genom historien.