Mariangela Mendez Prencke insåg redan under konstutbildningen att hon, hellre än att arbeta som konstnär, ville vara med och bygga en plattform kring konsten – skapa utställningar, se till att konsten uppmärksammades och blev omskriven och fick möta en större publik.
Hon är uppvuxen som ett av fyra syskon på en bananplantage i en by vid havet i Colombia, långt från närmaste konstinstitution. Ändå blev hon tidigt intresserad av konst. Hon tyckte om att måla och teckna.
Mamman var hemmafru eller jobbade på en resebyrå. Hennes pappa var biodlare och arbetade i ett kooperativ som producerade och exporterade bananer och annan exotisk frukt till Europa.
– Det fanns inte särskilt mycket konst i mitt hem och min hemby men mina föräldrar uppmanade oss att vara öppna och nyfikna, och från dem kommer mitt intresse för kultur.
När hon började gymnasiet flyttade familjen till storstaden Bogotá och där tog de del av den konst som visades på museer och gallerier.
Direkt efter gymnasiet började hon en femårig konstutbildning på universitetet i Bogotá. Det var där hennes intresse tog en annan inriktning.
– Vi var många som hade mycket konst att visa, men det fanns ingen plats att visa vår konst på och ingen som skrev om konsten vi gjorde. Så det var en respons på ett behov som fanns under 1990-talet som ledde mig till att börja arbeta som kurator istället, eller som det också kallas konstintendent.
I över 20 år har hon frilansat som kurator, men hon har också haft flera fasta anställningar.
Efter universitetet arbetade hon med att utveckla konstlivet i Bogotá. Sedan fortsatte hon till kulturministeriet för att arbeta med samma frågor på nationell nivå.
Efter några år bestämde hon sig för att vidareutbilda sig och tog en mastersexamen i kuratorskap på en skola i New York. När hon var klar med sin master blev hon erbjuden arbete på universitetet i Bogotá.
– I mitt jobb på universitetet fick jag en möjlighet att påverka och hjälpa till att skapa en mer varierad och stark konstmiljö i Colombia.
Efter att ha arbetat i sju år på universitetet bestämde sig för att påbörja doktorandstudier vid en skola i Schweiz, studier som hon ännu inte har avslutat, eftersom hon har haft så mycket annat jobb vid sidan om.
För sex år sedan förde kärleken henne till Sverige och här har hon fortsatt att frilansa, bland annat med en konstutställning som hon producerade åt Havremagasinet, innan hon fick fast jobb på Röda Sten konsthall i Göteborg. I höstas fick hon erbjudande om att bli chef för Havremagasinet och i februari tillträdde hon tjänsten.
Än så länge har hon fokus på att sätta sig in i allt det nya. Som ledare beskriver hon sig själv som en person som kan bestämma, är organiserad, har förståelse för helheten, men som samtidigt är bra på att lyssna och inkludera andras idéer och jobba kollektivt.
Eftersom Havremagasinet är en länskonsthall vill hon jobba för att ännu mer nå ut i länet, och att ha en bra dialog med konstvärlden regionalt, nationellt och internationellt.
– Jag vill ge plats för konstnärer som vill möta en stor publik och skapa dialog. Jag vill också att de som idag kanske är skeptiska till konst och inte tror att det är något för dem, också ska bli intresserade av att komma till oss, för konst handlar inte bara om konst, utan också om frågor som är aktuella i samhället och för människan.