"Jag har en stor respekt för de karaktärer jag skriver om. Jag vill inte tränga mig på. Jag måste känna att de är nära", säger författaren Mikael Berglund som kritikerrosats för sin senaste roman "Ovanjorden".
– Det är en kärleksroman mellan en förskollärare från Lycksele och en renskötare från Ammarnäs, säger han när vi möts i Jäckvik.
Får en icke same skriva om samer? Ja, det är en fråga som Mikael Berglund brottats med.
– Jag kommer från en släkt av nybyggare, kolonisatörerna, även om jag långt tillbaka har samiska rötter. Men visst är det inte helt okomplicerat att skriva om en samisk miljö när man inte är same, trots att jag är uppvuxen i Ammarnäs, säger han.
Men efter grönt ljus av sina samiska vänner tog lugnet över.
– Min kusin som är renskötare har uppmuntrat mig att skriva en kärleksroman mellan en renskötande same och en skogssame. Det minns hon inte nu, men det har varit ett uppslag jag burit med mig, säger han.
Det är fem år sedan hans senaste roman "Smekmånad" kom ut – kritikerrosad även den – men en roman som hade svårt att hitta fram till läsare.
– Jag skriver inte för mig själv, utan för att bli läst. Därför bestämde jag mig för att sluta skriva, säger han.
Beslutet tog han mycket abrupt efter att ett manus han själv trott väldigt mycket på refuserades, eller som han själv beskriver det: "Jag slog igen min svarta skrivbok med orden "okej om kritikerna gillar mina berättelser, men jag vill bli läst".
Och så läst var han inte, trots all fin kritik från olika recensenter. Därför öppnade han inte sin svarta anteckningsbok på två år. (Mikael Berglund skriver nämligen alla sina manus för hand i svarta anteckningsböcker där en evig ström av ord, analyser och relationer tar plats).
Med utgivningen av "Ovanjorden", och det fina mottagandet, har han öppnat sina svarta anteckningsböcker igen.
– Jag skriver igen, likt en kärlekssaga som aldrig tar slut. För visst saknade jag skrivandet under de två år jag lagt ned som författare, säger han.
Och vad handlar då "Ovanjorden" om?
– Det är en relationsroman som föddes i en annan berättelse om en ung flicka som går vilse på fjället. Dessutom var det en blick från en av mina skrivarstudenter under en workshop som inspirerade min berättelse. Jag måste alltid mötas av en blick i början av en skrivprocess. Jag kände inte henne men hon var min ingång till historien om Eija och Oskar. Jag lovar, hon blev ganska förvånad när jag gav henne boken och sade att jag skrivit en berättelse om dig.
– Berättelsen vävs runt två människor som möts och känner en otrolig samhörighet. En relation där man vågar möta sitt värsta mörker – där man vill bli övergiven, men ändå aldrig vill bli övergiven. Svårbegripligt kanske, men mänskligt, menar Mikael Berglund.