Kulturnämndens och juryns ordförande Fredrik Rönnberg hyllade hans roman ”W”: ”ett mästerstycke i författarens katedralbygge över Europas blodiga historia.”.
Och det scensamtal som sedan en tid varit tradition fick i år hållas på nätet via podden ”Kontext – litterär scen i Luleå”. Ett samtal där Kerstin Wixe började med att fråga om författarens relation till Eyvind Johnson.
– Jag var en brådmogen ung läsare, slukade allt jag kom över. Jag läste ”Några steg mot tystnaden” – Johnsons sista roman. Jag kom inte igenom den då – men där började min resa med Eyvind”.
Steve Sem-Sandberg hyllar Johnsons böcker om uppväxten i Norrbotten, om hans historiska romaner ”Hans nådes tid” och ”Drömmar av rosor och eld” – två, som han menar, otroligt välkomponerade böcker han läst ett flertal gånger.
– Hur lyckas han foga samman alla delar så sinnrikt?”. Här finns mycket att sno och inspireras av, säger Sem-Sandberg med ett litet skratt mitt i hans lågmälda, reflekterande allvar.
Att Steve Sem-Sandberg kan sin Eyvind Johnson är inte att ta miste på.
Samtalet kretsar förstås mycket kring vinnarromanen ”W”, om perukmakarlärlingen Woyzeck som gick ut i kriget och som sedan olycklig och förvirrad mördar sin älskade och till slut hamnar i en pjäs av Georg Büchner och blir världsberömd. En splittrad människa, en konstnärssjäl. En berättelse om vad krig och våld gör med oss.
– Våldet är inget självändamål, men är våldet en del av berättelsens verklighet, ja då måste också våldet skrivas fram, säger Steve Sem-Sandberg och berättar utförligt om historiens potential att hjälpa oss förstå vår samtid.
Boken ”De utvalda”, om nazisternas barnsjukhus Spiegelgrund i Wien där vanartade och missbildade barn systematiskt mördades. Romanen ”De fattiga i Łódź”, om bland andra chefen över gettots ”självstyre” Rumkowski som lämnar ur gettots barn i sina fåfänga försök att blidka nazisterna. Två omfångsrika romaner om nazisternas förbrytelser. Hur orkar Steve Sem-Sandberg gå in i detta mörker?
– En svår fråga att svara på. Skriva är det enda jag kan, det är mitt sätt att lära känna världen och mig själv. Men det är både lustfyllt och smärtsamt, säger Sem-Sandberg.
Kerstin Wixe avrundar poddsamtalet med frågan: "Om du nu fick chansen att träffa Eyvind en kväll på Bodensia, vad skulle ni tala om?"
Svaret blir kort. ”Om skrivandets konst. Jag skulle nog fråga: Hur fan gör man?”