– Det var en enorm Stockholmsdominans bland de 158 konstnärer som valts ut. Förra Vårsalongen var vi sju norrbottningar representerade. I år bara jag, men det handlar väl om årets jury och dess preferenser, säger Leif Å Larsson.
Han tar emot i sin ateljé i Orrbyn. Här bor han sedan tio år tillbaka i sitt gamla barndomshem, där hans tidigare sommarstuga nu förvandlats till ateljé. Via en liten upptrampad stig, genom ett litet skogsparti, nås hans ateljé där skogen, tystnaden och lugnet råder.
– Mitt barndomshem i Orrbyn har alltid varit min trygga plats i tillvaron. Hit åkte jag varje helg under mina tonår när vi bodde i Boden. Jag var en udda fågel i skolan med min breda dialekt bland alla militär- och läkarbarn. Orrbyn blev mitt livsankare, säger han.
Tecknat och målat har han alltid gjort, utbildad fyra på Sunderby folkhögskola och sedan lärare på sin forna utbildningsplats, är Leif Å Larsson en känd konstnär på den norrbottniska konstscenen. Mindre välkänt är att han under en stor del av sitt yrkesverksamma liv har jobbat på Posten. Ett arbete han började med när han efter sin estetiska gymnasieutbildning på folkhögskolan i Kalix flyttade till Stockholm.
– Posten var då en mycket bra arbetsplats. Där samlades mycket löst och kreativt folk. Jag trivdes mycket bra på Postgirot, inte minst gav skiftarbetet mig möjlighet att utveckla min konstnärliga sida.
Under sina elva år på Postgirot hann han avancera från brevbärare, till postiljon och slutligen överpostiljon. Och det var också med sin titel överpostiljon han sökte förflyttning till Luleå.
– Det var hemlängtan som fick mig att vända tillbaka till Norrbotten. Det var också när jag flyttat hem som jag via min konstnärliga praktik började leta mina rötter.
Ett återkommande motiv i Leif Å Larssons bildvärld är hus, ofta målade i olja med starka färger.
– Egentligen är det mitt barndomshem jag målar om och om igen, utan att det för den skull liknar just det huset. Det är snarare en känsla jag gestaltar, säger han.
Samtidigt betonar han att det inte handlar om nostalgi. Det är inte en längtan tillbaka i tiden som får honom att gestalta olika hus i Norrbotten från 1900-talets första hälft. Nej, det är undersökandet av sitt ursprung som står i fokus, kanske inte minst för att han förlorade sin far, fem år gammal. Men också husbyggnader som form intresserar honom.
– Jag jobbar mycket med ljuset. Speciellt utbyggda hus bjuder på många ytor där jag kan jobba med ljusets kontraster. Det tycker jag är roligt.
Nu är det inte bara hus Leif Å Larsson gestaltat. Han började som naturalistisk naturmålare i akvarell och ger sig fortfarande ut som fältmålare med staffli och konstnärsmaterial. Dessutom har han på senare tid närt ett ökat intresse för människorna som befolkat de hus han porträtterat.
– Jag tycker mycket om gamla svartvita fotografier som ger mig en möjlighet att jobba fritt med färg när jag söker en stämning eller en känsla. Dels har jag fotograferat själv, men har också hittat inspiration till motiv i familjealbum och böcker från 1930-talet.
Och det är också gestaltningar av hus han kommer att ställa ut på Liljevalch Vårsalong, vars öppningsdatum skjutits upp till april på grund av coronapandemin. Fem tavlor kommer han att medverka med. Alla fem skapade i tekniken pyrografi, det vill säga ett konstnärligt arbetssätt där han arbetar med glödpenna på plywood.
– Tekniken är inte så vanlig i Sverige, men populär i USA och Kanada, där den kanske främst används i dekorativa syften. Jag gillar att utifrån själva materialet (plywood) bygga upp en komposition och sakta låta motivet växa fram genom glödpennan streck för streck. Tekniken påminner mig om koppargrafik där man jobbar med torrnål, men framför allt gillar jag resultatet. Inte minst får man fina himlar genom att jobba på plywood och så slipper jag rama in dem, säger Leif Å Larsson.