– Jag har längtat tillbaka till närheten på en mindre teater efter många år på "teaterfabriken" Stockholms stadsteater. För teater är ett kollektivt grupparbete, säger hon.
Officiellt tillträder Gunilla Röör som teaterchef i juni, men redan nu är hon på plats i Luleå för att regissera föreställningen "Broarna i Madison County". En pjäs som bygger på en bok av Robert James Waller och har blivit en teaterpjäs i bearbetning av Niklas Hjulström och Pamela Jaskoviak. Filmen, från 1995 med samma namn, har närmast blivit en modern klassiker med Maryl Streep och Clint Eastwood i rollerna som Francesca Johnson och fotografen Robert Kincaid.
– Dramatiken är mer besläktad med romanen, bland annat är betoningen på den äldre Francesca som minns tillbaka, mycket större än i filmen. Det tycker jag är värdefullt eftersom det väcker frågor om åldrande och vem man blivit på grund av de val man gjort, säger Gunilla Röör.
Hon menar att det var en bra början på sin nya tillvaro och kommande yrkesroll att börja lära känna teatern "från golvet", som hon själv uttrycker det.
– Jag har gjort några nedslag på Norrbottensteatern under hösten och studsade när jag såg att de kysste varandra på scenen. I Stockholm har gestaltningen hela tiden varit coronaanpassad. Jag medverkade i två coronaanpassade föreställningar under hösten 2020 där vi som skådespelare fick hålla två meters avstånd. Tyvärr kunde de pjäserna aldrig visas för publik på grund av restriktionerna, säger hon.
Men om vi backar bandet var det inte skådespelare Gunilla Röör skulle bli, utan socionom. 19 år gammal börjar hon på socialhögskolan men kände ganska snart att det inte var ett yrke för henne.
– De flesta av mina kurskamrater var 30-35 år gamla och hade antingen jobbat på Hasselakollektivet eller med annan missbruksvård. Och där kom jag efter en tre månader lång resa i USA som öppnat mina ögon för den misär som finns i världen. Dessutom hade jag svårt för juridiken.
Beslutet att hoppa av togs definitivt efter att hennes lagbok fallit till marken och sidorna spriddes för vinden.
– Då vände jag, cyklade hem och satte aldrig min fot på socialhögskolan igen, säger hon.
Istället började hon som ledare på en fritidsgård där en grupp unga tjejer på glid faktiskt var de som slutligen fick Gunilla Röör att närma sig teaterns värld.
– Vi började med rollspel en gång i veckan efter en misslyckad fotbollsträning. Rollspel som sedan utvecklades till pjäser. Det var en fantastisk tid och ett underbart gäng. Alla de tjejerna klarade sig och blev drogfria. Det är det bästa jag gjort, säger Gunilla Röör.
Hon sökte sig vidare för att bli dramapedagog, men insåg snart att det var skådespeleriet hon brann för.
– Teatern var rätt grogrund för mig att växa i. Jag hävdar med bestämdhet att teaterarbete är både socialt och läkande. Det handlar inte om huvudroller, utan allt under som lockar.
Hon lyfter särskilt regissören Suzanne Osten som betydelsebärande för hennes egen utveckling.
– Vi jobbade tillsammans på Unga Klara och jag beundrar henne för att hon alltid lyfter barnens perspektiv. Dessutom tar hon ett socialt ansvar för sin publik även om hon stundom är fullständigt kreativt galen. Jag lovar. Hon kan regissera sju personer samtidigt och skapar ändå en atmosfär där skapandet ges fria vingar. Man är alltid delaktig då man jobbar med Suzanne Osten.
Resten är så att säga historia. Gunilla Röör har medverkat i otaliga föreställningar på landets stora teaterscener och dessutom setts i flera filmroller som hon både hyllats och belönats för.
– Vi hade ingen undervisning i film under min tid på teaterhögskolan. Det var utmanande när jag själv skulle ställa mig framför kameran, men jag lärde mig.
Och att hon behärskar filmskådespeleriets ädla konst lär utnämningen till adjungerad professor i scenisk gestaltning med inriktning mot filmskådespeleri vid Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet vittna om.
– Jag var själv ganska kritisk under utbildningstiden, inte minst när jag och Lena Endre gjorde praktik på Malmö Stadsteater. Vi var förtvivlade eftersom vi inte fick spela teater. Vi gjorde en dokumentärfilm "att vara eller inte vara på institutionen" som en protesthandling. Idag är skådespelarutbildningen bättre, inte minst genus-frågan har förvandlat scenskolorna, även om jag tycker att en del skådespelarutbildningar satsar för lite på själva hantverket. Det är trots allt med tekniken du kan förstärka en vilja och nå ut i en hel teatersalong.
Vad kan den norrbottniska teaterpubliken förvänta sig i framtiden?
– Norrbottensteatern har lång framförhållning. Mitt avtryck på repertoaren kommer först 2022, men jag ser att det finns mycket musikalisk talang inom ensemblen. Dessutom är jag mycket förtjust i den berättande teatern. Drömmen är att sätta upp en nyskriven teaterföreställning förankrad i Norrbotten. Kanske under rubriken "Viltstängels upphör", säger Gunilla Röör.