Essä
Del 1 i miniserien Kultur och Teknik
Vår kulturhistoria är full av gudar och många av oss hoppas fortfarande på att de ska rycka in och hjälpa oss när vi kört fast i berättelsen om våra egna liv. Litteraturen har varit särskilt utmärkande när det gäller att dra nytta av Guds förmåga att lösa komplexa problem. Inom litteraturvetenskapen existerar ett begrepp för detta: Deus ex machina (”Gud ur maskinen”). I antikens dramatik sänktes gudaklädda skådisar ned på scenen med en maskin för att med allsmäktig röst förkunna lösningen på huvudkaraktärernas problem när handlingen kört fast.
Trots att Deus ex machina nedvärderats till ett billigt knep för mediokra författare att ta till i avsaknad av mer eleganta lösningar på berättelsens internlogiska problem så dryper vår kultur fortfarande av detta antika berättarknep. När populärkulturens karaktärer har en dålig dag dyker ofta något magiskt upp för att rädda situationen. ”Harry Potter” är ett relativt nutida exempel på hur Deus ex machina används i övermått i modern tid. I ”Fången från Azkaban” skickar en tidsrelativ Harry en patronus från framtiden för att hjälpa hans forntida jag att jaga bort dementorerna. I ”Hemligheternas kammare” undsätts han i sista stund av rektor Dumbledores fågel Fenix som flyger in med sorteringshatten, ur vilken Harry rycker ut ett svärd när basilisken verkar vinna striden. Och så vidare och så vidare.
Räddningen ligger alltså i ett mirakulöst uppdykande. Det kan vara en antik gud, en magisk fågel, en punktlig tidsresenär eller en framtida terminator. I ett alltmer teknikbetonat samhälle har datorernas magiska algoritmer istället övertagit gudsvariationernas roll som räddare i nöden. När FBI:s profilerare i ”Criminal Minds” ska stoppa seriemördare och allsköns annat avskum är det dataesset Penelope som från kontoret räddar dagen med sitt snabba knapprande på tangentbordet. I ”Matrix” är det operatören som rycker in med en snabb hackning av simuleringens kod. I mer dystopiska skildringar tar de digitala gudarna snarare gestalten av Mefistofeles i en faustisk deal. Serien ”Black mirror” är kanske vår tids största skildrare av teknikens baksida. Här lockar algoritmstyrda medier ofta med genvägar i alltifrån vardagsproblem till att lura döden, men i slutet av dagen kommer räkningen i form av ett urlakat liv. Den nyligen hajpade serien ”Devs” är kanske det tydligaste exemplet på hur Gud flyttat in i maskinen. När en galet rik Silicon Valley-entreprenör försöker återuppliva sin familj är det mjukvaran som ska garantera vägen till frälsning. Här blandas kvantfysik och simuleringsteknik och i slutet är det verkligen Gud som uppstår när simuleringen blir verkligare än verkligheten.
I dag är Deus ex machina inte bara bunden till fiktion och litterärt berättande. Teknikutvecklingen och vetenskapens snabba framsteg gör att gränsen mellan fantasi och verklighet luckras upp. I vårt teknikfundamentalistiska samhälle har algoritmerna ersatt Gud som räddare i nöden. I en intim relation med den fria ekonomin är det nu tekniken som ska lösa klimatproblem, fördelningsekonomi, sjukvård och sociala problem. Digitala stegmätare, pulsmätare och diet-appar piper till när avvikelser från standardvärden uppkommer så att vi kan korrigera vår motion och hälsa. Allt mer sofistikerade övervakningssystem ska lösa problemen med kriminalitet och terrorism. Dejting-apparnas algoritmer ska hjälpa oss att hitta kärleken genom att magiskt presentera lösningen på vår ensamhet. Det finns inget slut på förhoppningarna. I alla livets aspekter ska de digitala oraklen lösa våra livsproblem.
Gud har flyttat in i maskinen, och nu är det på riktigt.